Pathfinder

Apocalypto med vikingar, svett och en massa skägg. Ronja Rövardotter med splatter men utan rumpnissar. Det finns många sätt att beskriva Pathfinder på, men frågan är inte om det mest rättvisa är att helt enkelt kalla den för en ganska löjlig actionfilm med vikingar som ser ut att komma från något halvdassigt rollspel med skägg så gigantiska att dem med största sannolikhet växt ihop med rövbehåringen. Det är för övrigt inte bara skäggen som är monstruösa, även vikingarna som äger dessa är enorma - dem ser ut som brottare som aldrig sett en rakhyvel i hela sitt liv hela bunten.

Karl Urban (skådespelaren, inte ett försök till skandinaviskt förnamn på nån av vikingarna alltså) spelar huvudrollen som Ghost, en man som växer upp hos ursprungsbefolkningen i Amerika efter det att han blivit kvarlämnad i ett övergivet vikingaskepp som liten parvel. Där blir han uppfostrad till att älska naturen och allt annat som hör till indiantraditionen, fjärran från de bärsärkargångar och mjöddrickande som hör till hans egentliga ursprung.

Men så en dag tvingas han konfrontera sina förfäder då dessa landstiger och börjar slakta indianer till höger och vänster. En kamp tar sin början där Ghost tvingas till att använda sig av alla sina stridskunskaper för att ha en chans att vinna över dem till antalet och framförallt vapenmässigt så överlägsna vikingarna.

Pathfinder är en löjlig film. Det har vi redan konstaterat. Men det tåls att sägas igen, för när en film innehåller scener med skäggiga monster som grymtar fram repliker på isländska, vikingapojkar som växt upp hos indianer men som på ett undermedvetet plan kan slåss bättre än 500 vikingar tillsammans, vita hästar som dyker upp från ingenstans för att symbolisera indianmagi och kärleksscener där en kvinna beskriver att det är två vargar som slåss i varje mans hjärta så kan man aldrig säga det för ofta.

Pathfinder är en av de löjligaste actionfilmer jag sett på många år. Inte bara på grund av dem larviga inslagen som jag nämnde som exempel i ovanstående meningar, utan också för hur man porträtterar ursprungsbefolkningen som korkade imbeciller medan man framställer vikingarna som närmast odödliga superkrigare med grymt taktiskt tänkande (så värst taktiskt är det väl inte att bröla i ett stort horninstrument innan man ska göra ett överraskningsanfall). Troligt, troligt.

Regissören Marcus Nispel försöker sen kompensera bristerna i manuset genom att slänga in så många strider som möjligt i filmen och då i samma veva använda mycket blod (ser ut som CGI-blod och sånt är aldrig bra) och avhuggna kroppsdelar. En del strider är småläckert filmade, men överlag tycker jag klippningen är alldeles för snabb och hackig för att man ska bli imponerad i längre stunder.

Nispel tjuvar också genom att använda arkivmaterial från andra källor, detta märks som tydligast i de filmade scenerna med laviner där man på ett så uppenbart sätt märker att de inte filmats för den här tramsiga actionfilmen. Det ser mer ut som något från Pistvakt.

Jag är inte imponerad av Pathfinder. Manusmässigt är det rent pinsamt (att det är här en re-make på gamla norska klassikern Vägvisaren är svårt att förstå), regimässigt alldeles för musikvideoaktigt och skådespelarmässigt, tja, låt oss säga såhär; Karl Urban har aldrig varit en bra skådespelare och den trenden avslutas inte direkt med Pathfinder.

Det enda som egentligen är riktigt bra i Pathfinder är musiken som höjer stämningen avsevärt och sen måste jag faktiskt erkänna att det är mer underhållande än vad man kan tro att höra Urban och Clancy Brown (ständigt överspelande och ständigt klockren i skurkroller) grymta fram repliker på isländska. Duhuurruuurrr ärrrurururr ennunnurrrur vikingunuurrurur oochururrur bordeurruhrurr haururrur skäggurrur. Typ.

DVD:n från SF är dock ett monster vad gäller kvalité. Ljudspåret är makalöst och brummar ut ur högtalarna med sådan kraft att det är nära vräkningsvarning på er som bor i lägenhet och är för frikostiga med volymen. Bildmässigt är det fantastiska färgnyanser och en skärpa som övertygar stort. Extramaterialet är ganska fylligt med ett par smålustiga featurettes (ganska kul hur dem försöker prata om Pathfinder som en seriös vikingafilm), ett kommentarspår, bortklippta scener och trailers.