Medan Peter Jackson förbereder sig för att återvända till Midgård med en ny Sagan om ringen-film, ger han sig också ut på ett verkligt äventyr som låter direkt från science fiction. Den hyllade nyzeeländska regissören har gått samman med Colossal Biosciences, ett Texas-baserat genteknikföretag, i ett ambitiöst försök att få tillbaka sydöns jättemoa, en fågel som inte kan flyga och som dog ut för cirka 600 år sedan.
En gång i tiden var moa mer än 3,6 meter hög och vägde över 200 kilo, och dominerade Nya Zeelands urskogar innan den försvann strax efter att polynesiska bosättare anlände. Nu hoppas Jackson och hans medarbetare kunna återuppliva arten med hjälp av återvunnet DNA och avancerade genredigeringstekniker, och skapa vad vissa kallar en vetenskaplig version av Jurassic Park.
Jackson, en långvarig moa-entusiast med en personlig samling av över 400 fossiliserade ben, är mer än en tillfällig supporter. Han har investerat 15 miljoner dollar i Colossal och har ett nära samarbete med Ngāi Tahu Research Centre vid University of Canterbury, som representerar den största maoristammen på Sydön. Samarbetet syftar inte bara till att återuppliva moa utan också till att återknyta modern vetenskap till urfolkens kunskap och bevarande.
Moa ansluter sig nu till en växande lista över utdöda djur som Colossal riktar in sig på, inklusive den ullhåriga mammuten, dronten och den tasmanska tigern. Företaget hävdar att de senaste genombrotten har gjorts, bland annat genetiskt modifierade gråvargar med hemska vargegenskaper och "ulliga möss" med mammutliknande drag, som markerar en ny era inom syntetisk biologi.
Men alla är förstås inte övertygade. Kritiker hävdar att det är missvisande att kalla dessa ansträngningar för "de-extinction". Det som skapas, säger de, är konstruerade hybrider, djur som kan se ut som de ska, men som biologiskt och beteendemässigt är långt ifrån sina forntida förfäder. Andra oroar sig för att återupplivandet av utdöda arter tar pengar och uppmärksamhet från den brådskande uppgiften att rädda de arter vi fortfarande har.
Colossal å sin sida hävdar att målet är bredare än skådespelet. Vd:n Ben Lamm tror att samma verktyg som används för att återuppliva utrotningshotade djur skulle kunna hjälpa utrotningshotade arter genom att återställa genetisk mångfald och motståndskraft. Moa, menar han, kan en dag spela en roll i att återställa Nya Zeelands inhemska ekosystem, av vilka många utvecklades med stora växtätare som inte längre existerar.
För närvarande är projektet i ett tidigt skede. Forskare sekvenserar gammalt DNA från moaben och jämför det med det från levande släktingar som emu. Förhoppningen är att rekonstruera moans arvsmassa och så småningom kläcka ett levande exemplar med hjälp av genetiskt modifierade embryon.
Det är en komplex och osäker process som väcker svåra etiska frågor. Men för Jackson, vars karriär har blandat det fantastiska med det episka, representerar moan något mer än vetenskap. "Förhoppningen om att vi inom några år ska få se en moa igen... Det ger mig mer njutning och tillfredsställelse än någon annan film någonsin har haft", säger Jackson.
