Piranha 3DD

Filmen:
Okej, håll i er, för nu blir det spännande! Vattenparken "The Big Wet" slår upp portarna för säsongen. Till delägaren Maddys stora förtret så har hennes sliskige styvpappa Chet gjort en rad smärre förändringar under året. Samtliga livräddare har fått kicken och ersatts av ett gäng ryska strippor som springer runt och exponerar sina gigantiska behag. Gratis inträde för DD-kupor och inga kläder i vuxenpoolen. Föredettingen David Hasselhoff hyrs in som dragplåster till den stundande spring break-premiären och enligt pervot Chet spås en lysande framtid för Big Wet.

Nu råkar det dessvärre bli så att det läcker in träskvatten i poolen, och vi alla vet ju vad som händer då. Just det: Pirayor! Låter upplägget för bra för att vara sant? Grattis min vän, då är du officiellt störd. Morrande och vilt frustande (!?) fiskar hoppar upp ur vattnet och attackerar allt som rör sig. Givetvis med en outgrundlig försmak till intima delar. Badgästerna blir en efter en till fiskmat åt de hungriga pirayorna som går loss på utbudet som en olycklig Biggest-loser-förlorare på mongolisk buffé. Så frågan är nu; går det verkligen att misslyckas med ett upplägg som detta? Svaret är; ja, det går alldeles utmärkt.

Redan på sjuttiotalet försökte man sig på att skrämma publiken med hjälp av köttätande mördarfiskar i filmen Piraya. Det funkade väl... sådär, även om filmen ändå lyckats rädda sitt anseende något genom att uppnå kultstatus på senare dar. Den hade kanske upplevts som mer skrämmande om man verkligen bodde i Amazonas och behövde plumsa ut i floden i tid och otid för att uträtta sina toalettbestyr. Sedan dess har pirayorna spelat huvudrollen i en handfull B-filmsbetonade produktioner genom åren. 2010 kom Piranha 3D och nu då - uppföljaren Piranha 3DD.

Från dag ett stod det klart att tittarna skulle erbjudas möjligheten att uppleva David Hasselhoffs brösthår i tre dimensioner genom glasen på ett par hippster-brillor. David Hasselhoffs brösthår! Bara här hade jag kunnat fylla spaltmeter - men det får jag inte för Petter. Så åter till det sekundära. Nämligen sågningen av denna katastrofalt extrem-usla skitfilm. I ärlighetens namn; en av de sämsta filmer jag har sett i hela mitt liv. Utan någons om helst tvekan. Manuset är minst sagt eländigt och följaktligen likaså skådespelarnas presentationer. Den strama produktionsbudgeten brändes som sagt på 3D-riggar (och The Hoff), så ur övriga aspekter så utstrålar produktionen lågbudget. Inte på det charmiga sättet heller - på det usla och fattiga sättet.

Större delen av de humoristiska inslagen kan avfärdas direkt som kvalificerat trams och till och med jag som egentligen gillar att skratta åt trams, roas föga. Förväntar sig skräckfilmsfantasterna att bli skrämda så kommer också dom att bli besvikna. De inslag som är ämnade att skrämma förstörs av dålig timing, urusla specialeffekter och de undermåligt presterande skådespelarna. Man kan inte heller avfärda filmen som en cool indie-splatter, då jag tvivlar starkt på att den publiken kommer vilja kännas vid den här smörjan. Kanske vilar hoppet i händerna på hemma-3D-entusiasterna som förhoppningsvis inte tröttnar på att få en stor, ful gummifisk kastad i nyllet tretton gånger på 120 minuter.

Om jag nu ska göra mitt absolut Martin-bästa för att utläsa något som helst positivt ur det här skräpet som har strandat i ett ingenmansland mellan skräck, splatter och komedi, så skulle jag säga David Hasselhoff. Sättet som man driver med hela hans person och hans förflutna i Baywatch är faktiskt ganska kul. Även om det känns en smuuula sketch-artat (läs: Stefan & Krister). Sen var det ju faktiskt inte fy skam att eländet bara varade i en timme och tjugo minuter.

Bilden:
Bilden är milt sagt medioker med dagens mått mätt. Över lag så är den väl okej, men det finns defekter som tenderar att tränga sig på och drar ner betyget avsevärt. Skärpan är för det mesta bra, men i enstaka scener så fallerar den totalt (jag kan ha överseende med undervattenscenerna). Det mest störande med är hur man misslyckats med att fånga hudtonerna och de pendlar ibland från klipp till klipp. Färgerna är stundtals onaturligt intensiva och det förekommer även brus i några av de mörka scenerna. Ett potpurri av digitala spontandefekter med andra ord. Achtung bitte!

Ljudet:
Ljudupplevelsen presenteras av ett DTS-HD MA 5.1-spår där surroundet för det mesta matar ut lite random poolljud med plask och rop lite här och var. Ganska trist. I övrigt är dynamiken god och uppgiften att förstärka de skrämmande ögonblicken (om dom nu hade varit skrämmande) görs enligt bokens alla regler. Tystnad - DÖÖÖN - Fiskattack - BRÖÖT! Och visst funkar det. Dialogerna framförs också på ett tillfredsställande sätt med en presentabel nivå. Piranha 3DD levererar därmed ett schysst ljudspår och om det är någon som ska få behålla jobbet efter denna kalkonen så är det ljudkillarna. Får hoppas på att uppföljaren blir radioteater.

Extramaterialet:
Okej, det så kallat extramaterialet ser vid en första anblick ganska lovande ut. Först och främst bjuds vi på några bortklippta scener och lite behinde the scenes, följt av en småkul Hasselhoff-film där han själv redogör varför han är så "Hofftastic". Men sen går det bara utför. I Buseys Bloopers får vi se Gary Busey vara... ehm... full?! Där efter bjuds vi på en kortfilm där John McEnroe spelar tennis och svär åt en blekfet kille i simglasögon. Avslutningsvis får vi se en halvt obegriplig och poänglös sekvens med David Koechner som spelar Chet i filmen.