Playdate (Amazon Prime)

Role Play, Brothers, Lift, Back in Action, Family Trip... Mängden direkt-til-streaming komedier med inslängda portioner kass action som alla kretsar kring misslyckade föräldrar och dumma superagenter (eller misslyckade föräldrar som i grunden är superagenter och nu måste återuppta den rollen) som rullats ut under de senaste åren är i det närmaste bisarr. Jag tror inte ens att jag överdriver om jag påstår att jag genomlidit 100 av dem. Alla med samma story, bara små (obetydliga) skillnader i karaktärsnamn och "setting" gäller. Playdate ansluter till gruppen helt meningslösa streamingfilmer som är så fantasilös, korkad, platt, trist och förutsägbar att det börjar bli fysiskt plågsamt, det här.

Brian är fet, trist, värdelös. Hans tränarinsatser för sonens lacrosse-lag är usla som bäst och när han i samma veva får kicken från sitt jobb som revisor, beslutar hans känslomässigt frånkopplade fru att han ska vara stay-home-dad och sköta om deras elvaåriga son, istället. Lucas gillar dans och maskerad men hatar sport och våld, vilket gör att hans misslyckade, feta pappa inte kan relatera till honom. När de under en misslyckad lekstund med en amerikansk fotboll stöter på Jeff och hans son CJ i den närliggande parken förändras Brians trista, feta, misslyckade skitliv till rena rama spionfilmen, däremot. Detta eftersom Jeff är ett puckat muskelberg som agerar superagent och eftersom hans son nu är jagad av en elak, ond gruppterrorister som är ute efter hans värdefulla superhuman-DNA. En helt vanlig playdate förvandlas till ett avsnitt av James Bond Junior.

Kevin James spelar Brian, och utöver att han lyckats pensla ännu mer svartfärg i sitt gråa skägg den här gången samt köpt ännu större kläder, är han exakt samma misslyckade och feta karaktär som han varit i de senaste 7000 filmerna han medverkat i. Brian är trött, stressad, ynklig och han pratar väldigt snabbt med en slags neurotisk inställning till världen. Reacher-berget Alan Ritchson gestaltar Jeff som naturligtvis är Brians raka motsats. Två meter lång. Inte alls fet. Inte alls misslyckad eller stressad. Han är snygg, stark, hård, cool, utåtriktad och våldsam. Kontraqsten mellan de två är tänkt bidra till dynamik och humor. Det gör det inte. Inte alls, eftersom Playdate är fullkomligt sprängfylld med actionkomedigenrens tröttaste klyschor. Det finns inte en enda liten gnutta av originalitet eller underhållningsvärde här. Inte tillstymmelse till det. Karaktärerna är tröttare än en normallång eftermiddagstupplur och dialogen (inklusive alla skämten) är så förutsägbart platt och trist, att det ofta mer känns som en parodi på subgenren i sig.

Amazon Prime har precis som Netflix sprutat ur sig skit som detta och det lär knappast stanna vid Playdate. Du gör dock naturligtvis bäst i att skippa, helt och hållet.