Pojken och Hägern

Hur lever du?

Det är titeln på en bok som huvudpersonen Mahito hittar i sitt nya sovrum, som har tillägnats honom. Av hans mamma, som gick bort i en hemsk olycka. Detta var också arbetstiteln för nysläppta The Boy and the Heron, som mycket väl kan vara mästaren Hayao Miyazakis sista film. Det är en väldigt direkt fråga som ställs, som inte har några enkla svar. The Boy and the Heron är Miyazakis svar på den frågan och den har heller inga enkla svar till sina fans.

Den som förväntade sig ett nytt Spirited Away-äventyr kan snarare vänta sig en slags terapeutisk djupdykning i Miyazakis innersta värld, en undermedveten drömvärld som kantas av sagolika figurer och funderingar om döden. Vad lämnar Miyazaki efter sig när han, Gud förbjude, lämnar jordelivet? Har filmer idag någon betydelse längre? Har han levt sitt liv fullt ut? The Boy and the Heron är en lika febrig som drömsk nedbrytning av hans liv, hans karriär och hans magiska värld som ju har berört miljontals människor idag. På många sätt och vis är detta hans mest personliga film hittills, men också hans mest frustrerande.

Det är en kryptisk resa som börjar mycket långsamt. Första akten känns bedövad på känslor, förmodligen för att det är så det känns när någon i din närhet plötsligt dör. Man blir som ett tomt skal, man bara hasar sig fram och lever inte riktigt. Det hela börjar mycket tystlåtet, där huvudpersonen Mahito beter sig formellt och bara går tillbaka till en gammal rytm, utan att hänga med i livets nya melodi. Hur lever man egentligen när ingenting verkar stämma i denna märkliga värld längre?

Miyazaki lägger på ett lock i filmens första halvtimme, där karaktärer snarare överlever än lever. Mahito blir som Miyazakis avatar när pojken sedan låter sig guidas av en mycket antagonistisk häger till ett slags limbo, där liv och död inte nödvändigtvis följer vår verklighets regler. När andra akten väl börjar kan man som tittare äntligen andas, låta sig svalkas av de Ghibliska vyerna och drömska miljöerna. Livet återvänder i de dödas sällskap. Pusselbitarna går inte ihop ännu, men man inser hur mycket man faktiskt njuter av denna febriga irrfärd. Det är inte alltid begripligt, men det är hypnotiserande. Förtrollande.

Man kan dessutom inte tala om en Miyazaki-film utan att nämna den otroliga animationen. Det tar andan ur en, från första till sista sekund. Tekniskt sett är The Boy and the Heron studions mest imponerande verk, för detta är direkt bländande. Skrämmande välpolerat. Detta är kanske det närmaste man som tittare kommer till någons drömsfär: allt från gester till fågelflaxande känns ännu verkligare i animerad form.

Som berättelse kan filmen kännas osammanhängande. Nya karaktärer och konflikter introduceras konstant och den parallella världen följer en slags drömlogik där man mest bara måste rycka på axlarna och bara acceptera hur besynnerligt det hela är. Men det är ju så Miyazakis berättarkonst fungerar och har gjort så under majoriteten av sin karriär. Han förhåller sig inte till klassiska berättarknep, han drömmer upp saker i precis den takt han vill och känner för. Han sveper om sina reflektioner och filosofier i sin unika Miyazaki-mytologi, i sin djupt detaljerade animation som saknar motstycke, för att bemästra det där drömska filmspråket han har slipat på i så många år. Berättelsen i The Boy and the Heron blir därför mer av ett fantasifullt grubbleri kring ens egen existens än en strukturerad saga, och om det låter mer som din kopp te kommer filmen att passa dig alldeles utmärkt.

Är man däremot inget inbitet fan av Miyazakis unika berättarstil kan The Boy and the Heron vara väldigt svår att få ett ordentligt grepp om. Jag kan definitivt förstå kritiker som tycker att filmen slutar lite väl abrupt och att Mahito är lite väl passiv för att vara huvudperson. Samtidigt är The Boy and the Heron mer av en en meditativ upplevelse som är tänkt att klänga sig kvar långt efter att eftertexterna har rullat. Det är den typ av film som tar dig på bar gärning efter att ha smält det hela, låtit det marinera medan man sover och som en vacker dag kniper dig lite i hjärtat. The Boy and the Heron träffar dig, till slut, på ett eller annat sätt.

Hur lever du? Ja, du. Som ni kanske har märkt bäddar The Boy and the Heron upp för en hel del diskussion och reflektion. Det är en Ghiblisk liten gåta, inbäddat i klassisk Miyazaki-knas, drypande av mystik och livslektioner. Lite svår att tugga ibland, men också smakfull, fantasifull och Miyazakisk ända in till slutet.