Polar (Netflix)

Jonas Åkerlund är (som vi alla såklart vet) en briljant musikvideoregissör som arbetat med världsartister såsom Madonna, Lady Gaga, Blondie, Ozzy, Iggy Pop, U2, Paul McCartney, Roxette, Metallica, Smashing Pumpkins samt Christina Aguilera. Karln är en av modern tids mest eftertraktade och hyllade inom sitt område. Som långfilmsmakare däremot är han ju i det närmaste usel. Try var medioker som bäst, Spun var ärligt talat rätt kass precis som Lord of Chaos. Trots detta så finns det bevisligen ett sug bland publiken efter Åkerlunds musikvideo-spattiga, nervöst hoppiga och grafiska stil. Netflix slungade under 2016 upp en låda med sluring på Jonas skrivbord och produktionen av adaptionen av serietidningen Polar: Came From the Cold kunde inledas.

Jag läste serien igår, faktiskt. Efter att jag sett filmen. Kände till riktigt till Polar: Came From the Cold innan Netflix utannonserade trailern och har inte haft tid att grotta ned mig i Víctor Santos hyllade rutor. Bra serie som solklart inspirerats av seriegiganter som Watchmen/Sin City och filmer som Le Samouraï (ett mästerverk som du måste se om du inte gjort det ännu) och neo-noir-böcker som The Killer Inside Me. Åkerlunds film är inte alls lika stilistiskt neo-noir:ig (alls) som förlagan är. Faktum är att den är betydligt mer "trashigt" trams-komisk och sådär musikvideo-slaskig som det mesta av gubbens verk varit genom åren. För egen del var det dock inte något som jag upplevde som negativt då jag verkligen gillar stilen som känns igen från filmer som Kick-Ass, Wanted och framförallt Loosers (som är plågsamt underskattad).

Polar kretsar kring den pensionerade mästar-lönnmördaren Duncan Vizla (Mads Mikkelsen), den bästa av de bästa, som marferas som "onödigt extrafläsk" av sin diaboliskt onde och likblekt fete före detta arbetsgivare Mr. Blut och således beordras död av sina gamla kollegor. Filmen handlar inte om så mycket mer än så och det finns varken nyanser, djup eller någon slags trovärdighet här. Det går heller inte relatera till någon av karaktärerna då de är pannkaksplatta och snudd-på döda rent känslomässigt hela bunten och mest påminner om rätt trötta pastischer på leksaksfigurer från ett bortglömt årtionde. Trots detta hade jag verkligen superskoj hela filmen igenom och detta har helt klart med Mads strama tolkning av mördarkungen Vizla att göra samt Åkerlunds hysteriska tempo samt all mustig dödsaction.

För Vizla sparar inte direkt på krutet när han beslutar sig för att bestraffa sin före detta chef och alla hans lejda hejdukar för att de nu jagar honom. Det pangas något groteskt i denna film, hela tiden, och flertalet av actionscenerna (främst den i korridoren efter det att Vizla torterats) är riktigt välgjorda med snillrikt kameraarbete, brutalt fin klippning och lysande koreografi. Allt dränks i en övermättad färgpalett, smaklös grafik som poppar upp på skärmen lite här och var, samt musik som hämtad från ett övernattnings-rave på Ibiza. Visst är Polar är slaskig acitonbagatell proppad av korkad logik och tunna karaktärer men ser man den som en förlängd musikvideo, slappnar av och har roligt istället för att försöka fokusera på de negativa aspekterna, är det enligt mig ingen som helst konst att ha riktigt roligt tillsammans med denna axelryckning till film.