Ibland tillhör man ofrivilligt en minoritet. Det är inte utan att en viss rodnad sprider sig över ansiktet över att jag inte kan räkna in mig i den skara på över 800 000 svenskar som har läst Mikael Niemis succéroman Populärmusik från Vittula. Men med tanke på hur lätt det är att bli besviken på en filmatisering av en riktigt bra bok är det kanske inte helt fel att inleda med att se filmen och sedan uppgradera sig med den skriftliga varianten. Den som läser recensionen här nedan belönas hur som helst med vetskapen om vad jag tyckte om filmen.
När gonggongen ljuder befinner vi oss i Vittula, det lilla kvarteret i utkanten av den norrländska staden Pajala. Det är mitten av 60-talet och de bägge pojkarna Matti och Niilas vägar korsas och en intensiv vänskap inleds. Samtidigt som de bägge försöker uthärda livet i det stockkonservativa Vittula slår rock n roll-musiken igenom. Matti och Niilas får tag på en vinylskiva och låter inte grammofonspelaren vara ifred en sekund, en helt ny värld öppnar sig bestående av gitarrsolon och läckra Elvis-poser. Trots musikens intåg gör livet allt annat än leker i Vittula där invånarna känner sig bortglömda av resten av Sverige och det mest spännande som händer är helgens spritfester och släktfejder. Inte blir det bättre av att Niilas pappa verkar vara allergisk mot glädje och börjar veva med knytnävarna så fort någon visar tillstymmelse till ett leende. Filmen lunkar sedan på i ett ganska behagligt tempo där vi får följa Matti och Niila in i tonåren där tjejer har blivit ett nytt intresseområde som nästan överskuggar deras kärlek till rockmusik.
Populärmusik från Vittula bjuder på en hel del goda skratt där det godaste av dem alla inkluderar en busscen som får Keanus Reeves körning i Speed att likna en söndagsutflykt. En stor bidragande del i skratten har filmens barnskådisar, både de som spelar Matti och Niila i yngre tappning och de skådespelare som gestaltar Matti och Niila i tonåren. Överhuvudtaget överglänser det yngre skådespelargardet de lite mer rutinerade äldre aktörerna som Björn Kjellman och Lennart Jähkel. Notabelt är också att Annika Marklund (Lizas dotter) som jag i en tidigare recension av Camp Slaughter förutspådde att vi skulle få se mer av framöver har en liten men framträdande roll även om jag naturligtvis inte skulle få för mig att ens andas något om "Vad-var-det-jag-sa".
Reza Bagher (Vingar av glas, Capricciosa) tog sig inte an en inte helt lätt uppgift när han gick med på att regissera Populärmusik från Vittula. Men han ror iland uppdraget utan några större blessyrer och levererar en småtrevlig och folklig film om vänskapens prövningar. Dessutom välkomnar jag den senaste trenden inom svensk film där handlingen centreras till mindre orter i Sverige, såsom är fallet i Populärmusik eller Masjävlar, istället för den sedvanliga storstads-dominansen som präglat svenska filmbranschen alltför länge. Vad man däremot hade kunnat hoppas på av Reza Bagher var en lite mer vågad regi och fördjupade personskildringar av andra än de bägge huvudpersonerna. Det hade heller inte skadat om filmen fått pågå en halvtimme till, slutscenerna stressas fram som om att de skulle hinna med tåget. Nu blir istället Populärmusik från Vittula en sevärd men tämligen lättglömd film som aldrig kommer komma i närheten av att bli lika folkkär som boken. Och allt annat hade egentligen varit en första klassens sensation.