Predator: Badlands

Det utstötta krabbansiktet Dek är en vekling i sin fars ögon och därmed en börda för klanen. Det finns ingen tolerans mot för svaghet i Yautja-kulturen. Deks bror däremot ser potential i honom och ger Dek en sista chans att bevisa sig själv. Uppdraget? Att ta sig ut till den mest ogästvänliga planeten i galaxen och dräpa den best som Yautja-rasen fruktar allra mest. När Dek väl kraschlandar på planeten och träffar en ovanligt känslig Weyland-android inser han dock vad det egentligen innebär att vara accepterad...

Lika sant som att kultrullen från 1987 med Arnold Schwarzenegger är en mästerlig uppvisning i testosteronstinn pucko-machoaction, lika sant är det att varje uppföljare och spinoff som har släppts i samma följetong har haft svårt att mäta sig med originalets enkla briljans. Det har varit en tragglig filmresa som förvärrades i Alien vs. Predator-filmerna och som nyligen kapades av Dan Trachtenberg för att gjuta in lite färskt liv hos krabbansiktena, men resultaten har hittills varit repetitiva. Vad gör man egentligen med Predator som franchise? Man förflyttar sig helt och hållet från Jorden och det var på tiden - den här gången är det rovdjuret självt som blir jagat och till en början känns det som en fräsch utgångspunkt för Predator-serien.

Det är exempelvis kul att följa en huvudperson som inte är en människa men som ändå hintar om sin mänsklighet, lite som Andy Serkis när han spelade primatkejsaren Ceasar. Det är ovanligt lätt att relatera till en varelse som Schwarzeneggers karaktär en gång påpekade var "one ugly motherfucker" och som talar ett helt påhittat språk, men det fungerar oväntat bra här. Hans nya jägarpartner Thia, en övergiven Weyland-android utan ben som blir huvudpersonens alldeles egna Siri, fungerar också som en varm kontrast till Deks strikta Yatjua-kod tack vare Elle Fannings naturliga charm. Att se krabbansiktet försöka klura ut hur man överlever knivbladsvassa grässtrån och handskas med köttätande lianer är tillräckligt underhållande för den som söker något mer äventyrligt till höstbion, där båda figurer försöker navigera sig genom kulturkrockar och genom en dödsplanet där precis allt vill ta kål på dig - till och med larver har en tendens att explodera om man kommer för nära.

Men det är också här som filmen förvandlas till ett slags familjevänligt roadtrip-äventyr i rymden, vilket kan rimma illa för fansen som hoppas på en mer traditionell och skräckinjagande gore-fest. Ja, här klyvs det fläskiga rymdvarelser i mitten och karaktärerna badar i blod i alla slags färger, men det är uppenbarligen mest bara CGI-gegga och efter ett tag blir filmen både tandlös och generisk. Det är å ena sidan härligt brutalt på sina ställen, men det är också å andra sidan humoristiskt och ovanligt godhjärtat. Äldre fans kommer nog inte riktigt att känna igen sig i den Disney-aktiga "en film för alla"-strategin. Jag är som sagt fullt villig att acceptera en ny vinkel i serien, men vinkeln är i sig inte särskilt ny och även om det må vara ett stort steg för följetongen att lämna den gamla överlevarformulan är det också ett alldeles för försiktigt kliv som inte bjuder på några större överraskningar.

Trots många vändpunkter känns konflikterna mest forcerade och karaktärerna tycks sedan drunkna i digitala specialeffekter när det är dags för den tredje akten. Det hela överskuggas också något av en filmens egentliga (och trista) antagonist, som mest bara står i vägen för filmens påhittighet och expanderade Predator-mytologi. Det är nämligen i just scenerna där Dek och Thia blir konfronterade med omöjliga bestar som filmen skiner till som mest och jag gillar främst scenerna där Dek lär sig att utnyttja planetens bedrägliga natur till sin fördel. Det är en häftig film i grunden, det är bara lite väl konventionellt för att vara en film om utomjordiska rovdjur utrustade med dödlig arsenal.

I det stora hela rör det sig om ett actionpackat science fiction-äventyr som känns som att det borde ha släppts direkt till Disney Plus. Det är harmlös blockbusterunderhållning med sympatiska huvudpersoner och det fullkomligt sprutar utomjordiskt och syntetiskt blod för den som söker något välkoreograferad slakt, men övergången från actionskräck till familjeinriktat sci fi-äventyr kan kännas något splittrande. Predator: Badlands har svensk biopremiär den femte november.