Presumed Innocent

Filmen:
Rozat (wow, det vill jag också heta...not!) "Rusty" Sabich är en av New Yorks bästa åklagare, han är gift och har en son i tioårsåldern. En riktig helyllekarl kan tyckas, men Rusty har också ett utomäktenskapligt förhållande med en kollega på jobbet som några minuter in i filmen hittas mördad i sin lägenhet. Rusty tilldelas fallet och efter lite luskande kring det hela, så inser han att spåren pekar mot honom själv. Han anklagas för mordet och tvingas till en rättegång för att bevisa sin oskuld. En svår uppgift då fabricerade bevis och lögner från kollegor målar upp honom som skyldig.

Presumed Innocent puttrar på i ett ganska så makligt tempo precis som de flesta andra rättegångsfilmerna som släpptes på 80-talet. Det är många och långa scener inifrån rättegångssalen där advokater och åklagare protesterar mot varandra och korsförhör vittnen på det där härligt publikfriande sättet (där man höjer rösten mot vittnena så saliven sprutar och skapar stora känslor i salen som får domaren att slå ner domarklubban för att lugna ner det hela) som gör att man nästan känner sig sugen att se en rättegång på riktigt någon gång.

Eller vänta nu, jag såg en rättegång mot någon snattare en gång med skolan - och det var inte såhär häftigt när förhören inleddes. Långt ifrån. Kanske för att folket i den salen inte spelades av tungviktare som Harrison Ford, Brian Dennehy och inte minst en av modern films mest saknade filmstjärnor: den alltid lika karismatiska Raul Julia som dog på tok för ung -94. Ford är stabil som alltid, medan Dennehy sticker ut med sin förmåga att spela enerverande lögnhals och Julia står för filmens bästa insats i rollen som den ambitiösa försvarsadvokaten som Ford anlitar. Bonnie Bedelia från Die Hard 1 & 2 spelar sårad hustru med fuktiga valpögon för att väcka våran sympati. Det funkar för det mesta, men mot filmens slutskede då saker och ting tar oväntade vändningar känns hennes skådespelande rätt svagt, tyvärr.

Presumed Innocent är som allra bäst i scenerna från rättssalen. Det är då filmens nerv skiner igenom med karaktärer som ljuger för varandra och ovissheten om Fords karaktär ska fällas eller inte. Det känns osäkert in i det sista och när sen slutet knackar på dörren, så bjuds på det en omtumlande överraskning som egentligen inte känns som någon större överraskning ifall man gjort lite detektivarbete under filmens gång, men som likt förbannat chockerar. Regissören Alan J. Pakula stressar inte fram någonting, utan låter saker och ting ta sin tid. Det är både till filmens för- och nackdel. Fördelen är att man verkligen hinner rota sig för karaktärerna, nackdelen är att det i vissa stunder skapar en viss träsmak i ens bakdel.

Samma sak i tillbakablickarna från förhållandet mellan Rusty och den mördade advokaten. Ganska platta och ointressanta flashbacks där en bedrövlig Greta Scacchi putar med läpparna och viskar fram sina repliker. Hennes karaktär försöker stiga i graderna genom att ligga med betydelsefulla personer. En manipulerande bitch. Konstigt att man inte känner någon större förvåning när hennes karaktärer hittas mördad. Tillbakablickarna är förstås väsentliga för handlingen, men Scacchi är verkligen olidlig i sitt skådespelande, vilket gör dessa scener till filmens i särklass svagaste kort.

Men på det stora hela är Presumed Innocent en av de allra bästa rättegångsfilmerna som gjorts där duktiga skådespelare, ett tajt manus och Pakulas stabila regi alla bidrar för skapa en bra helhet.

Bilden:
Här har Warner verkligen ansträngt sig för att överraska oss tittare. Jag förväntade mig en ganska alldaglig transfer, men fick istället uppleva en upphottad bild med riktigt bra skärpa där bakgrundsobjekt som man tidigare inte lagt märke till framhävs på ett läckert sätt (precis som svettpärlor i ansiktena på karaktärerna), fantastiskt fina färgkompositioner och förvånansvärt lite polariseringar. Svärtan är dock mer grå än den är svart i vissa lägen, men det är också det enda riktiga minuset. För i övrigt är bildkvalitén i Presumed Innocent riktigt, riktigt bra. Speciellt med tanke på att det rör sig om en ganska anonym film från början på 90-talet.

Ljudet:
Här känns det inte lika övertygande, vilket förstås beror på filmens ålder, snarare än filmbolagets BD-produktion. DTS-HD Master Audio 5.1-spåret låter burkigt och utan någon vidare precision, vilket gör att filmens få surroundeffekter tappas bort i ljudmixen och aldrig skapar någon närvarokänsla i rummet. Bättre är det med dialogerna som fångats upp riktigt bra, vilket egentligen känns som det mest väsentliga då det trots allt rör sig om en till största del dialogdriven film. Här finns också ett 2.0-stereoljud för den som hellre vill lyssna på ett sådant.

Extramaterialet:
Ingenting.