Prey for the Devil

Hur förutsägbart det än känns att dra fram William Friedkins Exorcisten från 1973 så är det ändå oundvikligt. Snackar vi utdrivning av onda andar så måste det plockas fram. Facit. Precis som i fallet Hajen eller Alien så har vi fått oräkneliga filmer på temat genom åren men ingen når ens i närheten av originalet och vi kan nog också slå fast vid det här laget, att det heller aldrig kommer att ske. Nu har det snart gått 50 år och Exorcisten framstår mer och mer som ett odödligt mästerverk varje gång det kommer en ny film där någon stackare har blivit besatt. Visst har det kommit en handfull filmer som trots allt åtminstone någorlunda lyckats leva upp till förväntningarna, som James Wans, The Conjuring och Scott Derricksons The Exorcism of Emily Rose, eller Besatt som den fick heta i Sverige men även The Last Exorcism av Daniel Stamm och det är just den sistnämnda herren som nu tar sig an detta ämne på nytt. Tyvärr utan samma framgång.

Platsen för diverse djävulskap den här gången är Boston där Syster Ann (Jacqueline Byers) studerar vid något så urbota dumt som Katolska Kyrkans skola för exorcister. Det är som ett Hogwarts för präster och nunnor men utan ugglor, trollstavar och mys och här börjar det ändå med viss spänning. När vi ser henne, i sin barndom bli jagad och plågad av sin psykotiska moder men sedan går det snabbt utför. Det är nämligen så att utbildningsinsatsen som nu görs beror på att det inte finns någon hejd på hur många människor runt om i världen som i detta nu har en liten demon inom sig och därmed behöver kyrkans tjänster, med Kardinal Matthews i spetsen (Ben Cross). Det är en kristen specialstyrka som rycker ut beväpnade till tänderna med både krucifix och vigvatten så fort någon ligger i sängen och kraxar och till detta ädla sällskap får Syster Ann ansluta sig. Men det är ingen självklarhet. Normalt sett är exorcism ett mansgöra och man får gå hela 800 år bak i tiden för att hitta en kvinna i yrkesrollen men man tror på stenhårt på Ann, hon har så att säga potential och hennes historia om att morsan var förhäxad ger henne rejält med credd i maktens heliga korridorer. Hon får därmed ett ärofyllt uppdrag, att tillsammans med sin klasskamrat och övervakare, Fader Dante (Christian Navarro) driva ut ondskan ur en flicka, Natalie (Posy Taylor) som i sedvanlig stil talar i tungor och klättar längs både väggar och tak. Men det är något med den här tjejen, något som känns bekant. Kanske något från hennes egna barndom?

Och här skulle det kunna bli spännande, läskigt och nyskapande. Om Stamm hade valt att ta ut svängarna lite vill säga men så blir det förstås inte. Inte för en sekund. Precis varenda klyscha på temat återanvänds, inklusive namnen. Jag menar Fader Dante? Vilken skräll. Det finns heller ingen skräck att tala om, i synnerhet inte om man redan har sett Exorcisten. Det här är, som så många andra filmer i genren, en light-version av den rullen och den tillför absolut ingenting nytt. Då den dessutom är PG-13 så lyser eventuella blodbad med sin frånvaro. Det enda som sticker ut något och faktiskt kan framkalla lite obehag är tillbakablickarna, där det psykologiska dilemmat med modern får stå i fokus. Här finns i alla fall ett embryo till kalla kårar, när man låter berättelsen vila på en grund av barndomstrauma och ren ondska. Tyvärr är det inte här lejonparten av filmen utspelar sig. I stället är det förutsägbart och simpelt. Scener vi redan sett till förbannelse avlöser varandra och precis som i alla andra skräckfilmer så öppnas också dörren till en potentiell franchise.

Byers gör vad hon kan med den papperstunna karaktären och utan hennes drivkraft så hade betyget blivit ännu lägre. Jag kan dock tycka att hon är väl kall och opåverkad av det som faktiskt sker runt omkring henne. Nog för att hon studerar fenomenet och kanske därmed skall vara förberedd inför uppgiften som stundar men det är svårt att framkalla skräck hos publiken när inte ens huvudrollsinnehavarna kissar lite i underbyxan av att plötsligt behöva stifta bekantskap med demoner från Helvetes hetaste eldar. Produktionsmässigt är det inte heller någon klang och jubelföreställning. Det är rätt dassiga och asketiska miljöer, ibland endast upplysta av stearinljus och känslan är många gånger att jag sitter och tittar på en direkt till kabel-TV-rulle. Något som landat på ScyFy eller FX mitt i veckan. Det är inte genomuselt och den som uppskattar jump scares bör få sitt begär uppfyllt för det envisas Stamm med att trycka in i var och varannan scen men det här tillhör verkligen inte något toppskikt. Inte ens i den här generellt skröpliga genren där devisen "har man sett en så har man sett alla" gäller och det är definitivt ingen film som som behöver ses på en biograf, i synnerhet inte i tider när de flesta behöver hålla i slantarna.