Pride and Glory

Filmen:
Pride and Glory har inte direkt blivit mottagen med öppna armar och tjutande glädjevrål av kritiker/tittare runt om i världen. Det har snarare varit så att motor- och röjsågarna gått varma hos folk och fä när det kommit till de hårda omdömena kring filmen. Den har bland annat kallats för en urbota tråkig, sanslöst ooriginell, extremt förutsägbar och hopplös film om korrupta poliser och familjevärderingar. Jag förstår i-n-g-e-n-t-i-n-g. Eller okej, att filmen handlar om korrupta poliser och familjevärderingar förstår jag förstås, men däremot fattar jag inte varför folk har varit så fruktansvärt aggressiva mot den.

Det må vara en väldigt standardiserad bagatell där en polis (från en familj där nästintill alla arbetar/har arbetat som poliser) spelad av Edward Norton börjar luska i ett fall som rör fyra poliser som blivit mördade i tjänsten under en knarkrazzia och kommer oegenligheter på spåren med korruption och annat elände som berör även hans närmaste, men det är ändå en intressant bagatell som lever på starka skådespelarinsatser och ett stundtals engagerande manus fyllt av svåra beslut och familjerelationer som riskerar att brisera på grund av besluten som karaktärerna tvingas fatta.

Norton är stabil som vanligt och gör det bästa av situationen även när manuset går över gränsen till att vara för klyschigt med de gamla goda polisfilmsklyschorna skåpsupande, korrupta poliser som rånar småbutiker för att få ihop kosing till att betala för sina drogköp, Nortons boende på en båt efter att han blivit utkastad ur huset av frugan samt Colin Farrells hetlevrade karaktär som självfallet har ett irländskklingande namn och super bort sina besvär på en irländsk pub som det allra tydligaste exemplen på när manusförfattarna borde ha tagit sig en extra funderare innan de filmade det hela.

Pride and Glory är som bäst när den koncentrerar sig helhjärtat på slitningarna mellan medlemmarna i polisfamiljen och hur Norton tvingas tackla moraliska dilemman som verkar dras till honom som flugor till gammal mögelost i en svettig armhåla. Det är där de starkaste scenerna återfinns. Tyvärr koncentrerar man sig mer på polisutredningen i sig med förhör efter förhör (oftast på spanska där man till råga på allt inte översätter allt) och där känns det ungefär så mycket standard som det överhuvudtaget kan bli när det handlar om polisfilm. Pride and Glory är ändå en klart sevärd bagatell som då och då glänser till rejält med ett långsamt berättartempo och bra skådespelare som gör det bästa av materialet. Speciellt Norton.

Men frågan är om det inte är den eviga birollskådisen Noah Emmerich som lämnar det allra starkaste intrycket av filmen. Hans karaktär, en familjefar med en döende fru och en karriär som riskerar att gå käpprätt åt Hälsingland, bär på så mycket känslor inom sig att det skär i hjärtat att se på hur världen liksom rasar samman för honom. Han använder små uttryck för att skapa stora känslor och vinner direkt en plats i våra hjärtan. Ge han en huvudroll nu!

Bilden:
Bildmässigt kommer Pride and Glory knappast få dig att trilla av stolen av beundran. Det är en film med en medvetet smutsig look som inte riktigt gör sig på Blu-ray, det förekommer en hel del brus och skärpan i detaljerna pendlar mellan att vara av klart duglig kvalité (scener som då man överblickar staden från avstånd ser riktigt skarpa ut) till att hålla DVD-standard. Djupet är dock överlag riktigt bra och detta är mycket tack vare de fina färgåtergivningarna med en palett som inte är helt olik den i Michael Clayton där mörkblå, hudfärgade och svarta toner är de huvudsakliga ingredienserna. Men lite ljusare färger som då man bränner upp en bil känns allt för ljusa och överexponerade. Det sticker nästan i ögonen.

Svärtan är inte heller helt hundraprocentig då man tenderar att dra sig till det lite grådaskiga territoriumet så fort det blir lite dämpad belysning eller riktigt mörkt. Pride and Glory är förstås svår att riktigt bedöma rent tekniskt då filmen trots allt medvetet filmats med den här stilen för att skapa en känsla av realism, men det går inte att bortse från det faktum att det här långt ifrån pressar Blu-rayformatet och inte är mycket bättre än en vanlig DVD-film.

Filmen är kodad i VC-1 och har formatet 1:78:1.

Ljudet:
Ljudet är i alla fall bättre än bilden och det är ju alltid något. Men inte heller ljudkvalitén på Dolby TrueHD 5.1-spåret är den bästa. Pride and Glory är överlag en dialogdriven film och på den fronten sköter sig ljudet bara hyfsat. Det känns lite väl mjukt och placeringen av ljudet känns väl slumpmässigt, man får aldrig någonsin känslan av att verkligen befinna sig mitt i en diskussion som en bra ljudmix kan frambringa. Inledningsscenen med footballmatchen är dock poesi i ens öron med läckert uppfångade detaljer som stenhårda tacklingar, folk som vrålar och mitt i allt detta finns klara och tydliga dialoger. De mer actionbetonade scenerna med skottlossningar och dylikt känns även dem lite tama med en bas som nästan inte gör ett knyst ifrån sig.

Extramaterialet:
Här finns en drygt 1-timme lång dokumentär om skapandet av filmen, det är en mycket informativ och djupgående inblick i skapandet av filmen där regissören Gavin O'Connor bland annat pratar om hur det var att arbeta med skådespelarna, om de många problem som uppstod då filmen skulle påbörjas och hur Nick Nolte var tänkt till rollen som slutligen gick till Jon Voight. En bra dokumentär, men i övrigt är det nada på extramaterialsfronten - och det känns förstås lite snålt.