Devil's Mouth är den fjärde hajfilmen jag recenserar på väldigt kort tid. Jag gillar hajfilmer, som ni förstått. Eller, med facit i hand kanske jag ska vara ärlig: Jag gillar tanken på hajfilmer mer än filmerna i sig, för sanningen är att de sällan, faktiskt nästan aldrig, lyckas bli mer än milt underhållande. Och i år har subgenren dessutom drabbats av inflation. Jag vet inte hur många hajfilmer som släppts, men jag har missat åtminstone ett par stycken som jag tror att jag kan leva lycklig utan. Jag tyckte ändå att premissen till Devil's Mouth lät fånig nog att faktiskt kunna fånga intresset utan att vara naiv nog att bygga upp något som stavas förväntning.
Handling:
Fem vänner ger sig ut i Thailands grottsystem Djävulskäften för ett sista äventyr innan det verkliga livet börjar. Snart inser de dock att något jagar dem under vattenytan - snabbt, ljudlöst och livsfarligt. I det kvävande mörkret sätts tilliten på prov, paniken tar över och varje felsteg blir till en kamp för att överleva.
Vad snackar du om? Finns det ingen gift shop i Djävulskäften?
När jag läste att det var Jeff Wadlow som stod för regi blev jag först lite glad, för det är ju ett namn jag känner till. Men så insåg jag att det inte alls behöver vara något positivt. Det var ju trots allt Renny Harlin som stod för mediokra Deep Water, som samtidigt är årets hittills näst bästa hajfilm, även om det inte säger särskilt mycket. Sedan insåg jag att Wadlow regisserat Kick Ass 2, som ju var allt annat än bra. Och faktum är att han egentligen inte har något på sitt cv som är värt att skriva hem om.
Skådespelarna är relativt anonyma. Kathryn Newton som spelar huvudrollen har ett rätt gediget cv med bland annat Ant-Man and the Wasp, Ready or Not 2, Three Billboards och Big Little Lies. Övriga har jag möjligen sett i någon enstaka produktion. De gör det bästa de kan utifrån ett manus som knappast är minnesvärt och en stor del av tiden går åt till att se uppskrämda ut och skrika i grottor.
Lite intressant är valet av intriguppbyggnad. Vi är vana vid att en hajfilm, eller skräck överlag, inleds med någon form av attack, men inte här. Vi träffar kompisgänget som befinner sig i Thailand där det ska festas och åkas yacht i turkosafärgat vatten. Det tar faktiskt 31 minuter (ja, jag kollade) innan vi får se filmens antagonist i bild. Jag insåg i efterhand att detsamma gick att säga om Deep Water, som också byggs upp långsamt med en introduktion av huvudkaraktärerna och deras respektive privata berättelser för att sedan ta fart när den ödesdigra flygturen börjar. Skillnaden ligger i att vi där, även om de varken var djupa eller direkt älskvärda, ändå fick en viss känsla för karaktärerna.
Här känns det snarare som om manusförfattarna vill att vi ska hänga med de här ytterst ointressanta och rätt enerverande ungdomarna så pass länge att vi faktiskt längtar efter att se dem bli hajmat. Och det lyckas man ju med, även om det inte känns särskilt angenämt. Det finns noll dynamik och kemi. Bästa vännerna Sara och Max borde gjort slut på relationen för länge sedan och överlag känns vänskapsbanden väldigt tunna.
Yaaaaargh!
Två tredjedelar av filmen utspelar sig inne i grottsystemet och det låter på förhand som att det kan bli både nervigt och klaustrofobiskt, men problemet är att man ganska effektivt sett till att undvika både spänning och obehag. Det hänger delvis ihop med det här jag nämnde i stycket ovan om. Man bryr sig inte om karaktärerna och då bryr man sig heller inte om att de är rädda. Och hotet från den där hungriga jäveln som till en början håller sig under ytan är allt annat än effektivt. Hade man vågat bre på lite grann med gore istället för att pressa fast en PG13-stämpel på filmen så hade det åtminstone kunnat bli lite mer intressant, men det är helt enkelt för barnvänligt.
Rent visuellt är det svårt att uttala sig. Scenerna som utspelar sig utanför grottorna är ju snygga, men det är svårt att göra en ful film i så pass vacker miljö. I grottorna är det däremot, såklart, mörkt och jävligt. Och det är väl positivt i den bemärkelse att det är lättare att komma undan med halvdan CGI. På det planet är Devil's Mouth varken ful eller välgjord. Den hamnar på ett meh. Sen börjar hajen hoppa upp ur vattnet för att fånga eldflugor eller något och det är ju ... Oväntat. Och den tycker väldigt mycket om att ramma grottformationer som om den har störtkruka i pansar. När den kör fast skallen i en hålighet skriker någon av karaktärerna att "hajar inte kan simma baklänges" och för en sekund tänker jag att man ska göra en Deep Blue Sea och motbevisa stackaren. Men det undviker man. Ett halvt pluspoäng eller något.
Jag hade hoppats på att Devil's Mouth åtminstone skulle leverera underhållning värd att slötitta på, men knappt det lyckas den med. Jag har blivit mer och mer otålig med åren och här tappar jag fokus och börjar kolla på klockan och undra när det hela ska ta slut. Så är du lättunderhållen, tålmodig och vill följa med på en tur med enerverande ungdomar och en tjurig haj så kanske Devil's Mouth är precis din kopp kaffe. Annars gör du faktiskt bäst i att hålla dig på behörigt avstånd. Och förresten: Årets hittills bästa hajfilm heter Thrash. Den var inte jättebra, men heller inte trash. Tack för mig.