Project Shadowchaser 3000

Bakom det väldigt fula insticket så döljer sig något så spännande som ett cyborg/alien plagiat som dessutom är den andra uppföljaren i en serie av fyra klassiker. De två första var renodlade Die Hard-plagiat, denna gången kör man hårt på Alien-konceptet.

En inlevelsefull (läs "överspelad) inledning visar vad som hänt på en rymdstation (rymdskepp?). Innan skeppet åter igen dyker upp i civiliserade trakter så förflyttas vi till ett annat fint skepp med en brokig besättning. Vi har den klassiska svarta macho-bruden, en förvirrad professor med skägg, ett praktsvin som svettas, en ettrig nörd med gullig hund och hela registret av klyschiga karaktärer. Givetvis så krockar man med den ovannämnda rymd-mojängen och vips så har man en mördar-android efter sig.

Sedan går det efter den klassiska mallen, karaktären avlivas en efter en och androiden kan till och med morpha sig á T1000 i Terminator 2 och därmed lura sina motståndare.

Det finns en charm över den här produktionen. En skaparglädje och en "nu ska vi fan plagiera vi Alien"-attityd som känns väldigt skön. Man skäms inte över den oorginella storyn som tramsar på till den grad att man sitter där som åskådare och bara dras med i tramset. Det finns ett driv i regin och det blir aldrig platt eller tråkigt och skådespelarna verkar ha väldigt kul med sina roller, sådant märks. Detta är exploation och man skäms inte för det.

Det hela avrundas med en trettiotalsinspirerad sång som spelas i eftertexterna, och det är lika gjutet som att Alien är en jäkligt läskig film.