Promised Land

Filmen:
Promised Land var tänkt att bli Matt Damons regidebut, men istället höll han sig till att "bara" skriva manuset samt ta sig an en huvudroll i denna propagandaberättelse om girighet, rikedom och politik. Med naturgas i sikte, försöker Steve (Matt Damon) och Sue (Frances McDormand) övertyga invånare i idylliska men döende landsorter att hyra ut sitt land till det stora, stygga energibolaget i utbyte mot en lovande ekonomisk framtid.

Även om filmen utspelar sig under typiskt amerikanska förhållanden, så har filmen aktualitet även i Sverige. I en tid när landsbygden avbefolkas och alla flyttar till storstäderna blir kampen för sin småstad större för de som väljer att bo kvar. I filmen förblindas byborna av drömmen om snabba pengar från det stora företaget som erbjuder dem en sista chans. Hur långt är man beredd att gå för att bevara en tillvaro som långsamt dör bort? Filmen träffar säkerligen den nerven hos många som kan sätta sig in i situationen.

Matt Damon levererar som vanligt en stabil insats. Tack vare hans avspända karisma köper jag ganska fort att det är meningen att han ska bli en oväntad hjälte, som börjar på fel sida men vinns över till den goda. Med lite perspektiv på filmen så hinner dock insikten om det förutsägbara i hans förändring ifatt. Damon får helt enkelt för lite motstånd för att ge hans rollfigur ett varaktigt känslomässigt avtryck. Filmen lämnar oss inte heller med någon överraskande sensmoral. Vi vet alla att det är dumt att vara giriga och att vi måste ta bättre hand om moder jord, inte förgripa oss på henne. Manuset känns lite väl tunt och twisten i slutet är heller inte särskilt oväntad.

Jag blir alltid lite extra stolt när jag ser att svenskar har varit delaktiga i större internationella produktioner. Synd bara att filmsverige inte erbjuder lika bra möjligheter för våra inhemska talanger. I Promised Land har vi guldbaggevinnaren Linus Sandgren som bossar över fotot och han bjuder på vackra countryvyer och ger liv i en annars ganska stillsam film. Jag tyckte att filmen var småmysig och snyggt gjord, men den kvalar inte in som en film värd att se igen. Det var nog meningen att filmen skulle lämna en större moralisk eftertänksamhet hos publiken, men min eftertanke varade inte längre än fram till eftertexterna.

Bilden:
Det märks att de arbetat med färgerna i bilden för att förstärka det dystra och hopplösa känslorna som existerar. Det är inget märkvärdigt med bildkvaliteten. Närbilderna är detaljrika och det ser bra ut. Bilden har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Så fort jag ser att Danny Elfman varit ansvarig för musiken i en film, förväntar jag mig stordåd. I Promised Land var musiken ingenting som jag ens la märke till, men det är också viktigt att komma ihåg att den pampiga musik jag suktar efter så fort jag ser hans namn inte platsar i denna typ a film. Men dialogerna är tydliga och det finns inget att klaga på men heller inget speciellt att hylla med detta DTS-HD Master Audio 5.1-spår.

Extramaterialet:
Obefintligt.