Public Enemies

Filmen:
Johnny Depp är snygg och karismatisk när han rånar banker som gangstern John Dillinger i Michael Manns senaste film Public Enemies, men det är också det enda som är riktigt imponerande i den på förhand så lovande filmen. Jag hade väntat mig storverk från Mann. Ända sedan jag såg trailern första gången började jag fantisera om 2009 års bästa film och en slags Heat som utspelade sig i 30-talets USA.

Men det var tydligen dumt att förvänta sig så mycket trots att Michael Mann aldrig gjort mig besviken tidigare. Public Enemies är på sin höjd en medioker film om bankrånaren John Dillinger som drev myndigheterna till vansinne under 30-talets USA, han blev något av en Robin Hood-ikon eftersom han bara tog bankens pengar och inte från människorna som befann sig där för att själva sätta in pengar. Han levde livet med snabba bilar, snygga kvinnor, bra filmer och känslan av att vara bättre än alla poliser i hela landet. I filmen får vi också följa FBI-agenten Melvin Purvis, spelad av Christian Bale som återupprättar en del av hedern efter den hemska insatsen i Terminator: Salvation, som hela tiden är Dillinger hack i hälarna.

Det intressanta med Public Enemies är att man faktiskt hejar på skurken trots att Dillinger långt ifrån är någon harmlös och oskuldsfull karaktär. Han skjuter folk och misshandlar människor, men visar också upp en fin sida när han förälskar sig i Marion Cottilards charmerande karaktär Billy Frechette. Kanske är det därför man hoppas att allting ska lösa sig för Dillinger, men det är förstås hopplöst att tänka i de banorna eftersom det här är en verklighetsbaserad historia där Dillingers öde redan är beseglat.

Mann för sin berättelse framåt med ett ganska rappt tempo och en ny digital HD-teknik på fotofronten. Det som i vanliga fall brukar vara Manns kanske starkaste sida, det visuella, är ett av Public Enemies svagaste inslag. Scenbyggena och kläderna som karaktärerna går omkring med är visserligen både toksnygga och tidsenliga, men det tekniska är ett riktigt bottennapp. Det är ryckigt, hoppigt och kameran står nästan aldrig still - inte ens när karaktärerna sitter vid ett bord och kopplar av, så är kameran stilla. Den är hela tiden i rörelse och det gör inte bara att vissa av actionscenerna känns svåra att hänga med i, utan också att filmen får ett nästan amatörmässigt yttre med allt fladdrande. Dessutom känns den på tok för lång och utdragen. 2 timmar och 20 minuter av kulsprutesmattrande, två stycken fängelserymningar och otaliga nära döden upplevelser för Dillinger och kompani blir ganska så enformigt i längden.

Skådespelarna gör överlag riktigt starka insatser där Depp och Bale glänser starkast vid sidan av Marion Cottilards förtjusande kärleksobjekt och Stephen Langs (kul att han fått ett sådant uppsving på senare år, jag har saknat honom ända sedan han förgyllde buddyfilmen The Hard Way med James Woods och Michael J. Fox) stenhårda FBI-agent.

Jag önskar att Michael Mann hade tittat mer på sitt gamla mästerverk Heat och sedan försökt föra över storheten från den till Public Enemies. Då kanske den hade blivit något annat än enbart ett dugligt hantverk med en fullständigt briljant Johnny Depp i huvudrollen som samhällets fiende nummer ett. Public Enemies kunde och borde ha blivit så himla mycket bättre. I nuläget är den småspännande och med bra skådespelare, men långt ifrån något mästerverk.

Bilden:
Bildmässigt är det dock inte mycket att klaga på när det gäller BD-utgåvan. Det är en krispigt läcker och kristallklar bild med fantastiska färger där de gröna tonerna från utomhusscenerna är så maffiga att man tappar hakan. Djupkänslan är även den riktigt bra och man sugs verkligen in i atmosfären på ett sätt som vittnar om att man lagt ner mycket arbete på att göra bilden levande för oss tittare. Svärtan är också riktigt vass, men i vissa scener förekommer några mindre imponerande detaljfel i bilden när det kommer till filmens lite mörkare scener - dessa är dock relativt få till antalet och helhetsintrycket är fortfarande riktigt imponerande.

Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Ljudmässigt är det tyvärr inte lika imponerande, även om det långt ifrån skulle innebära att DTS-HD Master Audio 5.1-spåret i Public Enemies är dåligt på något vis. Det är ett kompetent och välmixat ljudspår som dock saknar kraften man skulle önska sig i lägen då karaktärerna låter kulsprutorna sköta snacket. Det låter lite ihåligt och aningen tråkigt när filmens mer intensiva scener tar till vara på samtliga högtalare i ljudmixen. Dialogerna är perfekt mixade och riktningsdetaljerna riktigt bra, men jag saknar som sagt lite tryck i både basen och de andra högtalarna.

Extramaterialet:
Här finns mycket godis för den som är intresserad, däribland en hel timme av exklusivt bakom kulisserna-material i HD-format som går igenom skapandet av filmen, verklighetens brottslingar som filmen bygger på och lite om inspelningsplatserna. Det är matigt och intressant utan att bli för mycket ryggklappande och berömmande.