Punisher: War Zone

Filmen:
Tror du på karma? Det där svamlet om att vissa saker kommer tillbaka till en då man betett sig illa? Jag är själv ingen My Name is Earl-liknande karmasnubbe, men frågan är om det inte nu är dags att börja tänka i andra banor. Igår fick jag tillbaka för mycket växel när jag handlade mat och undvek sen att säga till kassörskan om hennes misstag. Idag landade Punisher: War Zone i min brevlåda.

Karma? Möjligen. En av årets sämsta filmer? Utan tvekan.

Den här nystarten på serien om Frank Castle a.k.a The Punisher ignorerar de tidigare filmerna och börjar på en ny kula med en ny bakgrundshistoria till varför Castle gör som han gör mot kriminella och annat slödder - den är något mer trogen serien än de tidigare försöken, men långt ifrån tillräckligt. Allt börjar med att Castle hamnar i en smärre kris på det psykiska planet efter det att han råkat döda en FBI-agent i samband med en massavrättning på maffiasnubbar där bland annat Dominic West porträtterar en gangster. Wests gangster slängs ner i en glaskross och blir kraftigt deformerad, vilket ger honom smeknamnet Jigsaw och filmens ärkeskurk är ett faktum. Det som följer är en massa skjutande, massa blod och ruskigt pinsamma skådespelarprestationer.

Punisher: War Zone är som en 102 minuter lång och brutal misshandel av allt vad bra underhållning, kvalitativt manusskriveri, kompetent regi och vettigt skådespeleri heter. Inte så oväntat egentligen Dels för att de tidigare filmatiseringarna av Marvels hårdaste karaktär har luktat riktigt illa, men också för att regissören till denna sörja är en gammal världsmästare i karate vid namn Lexi Alexander som inte har en susning om hur man gör en bra film. Hennes frossande i våldsamheter ("guuu så enkelt att göra en film om The Punisher, jag behöver bara slänga in massa våld och skita i allt annat!") och den taffliga MTV-klippningen riktigt skriker ut B-film, men det är hennes oförmåga att tygla skådespelarna som är det värsta med Punisher: War Zone.

Här finns ett så pass grovt överspel att det under långa stunder saknar motstycke i filmhistorien. Doug Hutchison är den som gör värst ifrån sig i sin tolkning av Looney Bin Jim och här snackar vi inte något roligt överspel, utan ett enerverande och vansinnigt värdelöst överspel med yviga gester och tokteatraliskt replikyttrande. Dominic West från The Wire är inte mycket bättre och verkar ha tjuvkollat på Batman Forever och Tommy Lee Jones hemska överspel som Two-Face innan han gav sig in i rollen som Jigsaw. Sen har vi Dash Mihok som världshistoriens tråkigaste sidekick och Ernest Borgnine som den minst trovärdiga italienska maffiabossen någonsin.

Listan på usla skådespelarinsatser kan göras ännu längre, men istället tänkte jag koncentrera mig på det enda riktigt positiva i det här eländet som bara knappt kan kallas för film. Det är faktiskt The Punisher själv som är det bästa med filmen, eller snarare Ray Stevenson som spelar The Punisher. Han fångar upp essensen av Frank Castle på ett sätt som andra försökt med, men misslyckats fatalt med uppgiften. Doffe hade fysiken, men kunde inte skådespela för fem öre. Thomas Jane hade skådespelandet, men kändes aldrig som Castle. Stevenson både ser ut som man föreställer sig Castle och agerar i enighet med hans personlighet från serierna. Han är en råbarkad jävel som inte sparar på krutet eller hemskheterna, han avskyr kriminella och dödar dem utan att blinka. Stevenson är stenhård i rollen och är filmens stora (och enda) behållning.

Punisher: War Zone fungerar inte ens som hjärndöd underhållning för stunden, det är en 102 minuter lång tortyr för ens sinnen som varken underhåller eller ens engagerar det minsta.

Det går också att se på Punisher: War Zone som den förhoppningsvis sista spiken i kistan som tre olika filmskapare snickrat ihop åt titelkaraktären genom åren. Frank Castle har lidit tillräckligt nu - och det har förresten även vi tittare gjort.

Bilden:
Glädjande nog är i alla fall bilden bra. Mycket bra till och med. Punisher: War Zone är en oerhört mörk film där det mesta av filmen utspelas på platser där belysningen är dämpad och där den enda egentliga färgen vid sidan av det svarta är artärrött, vilket ju ställer höga krav på att svärtan levererar - och det gör den med råge. Jag har nog aldrig sett en lika imponerande svärta (trots att det förekommer ett småstörande brus i några av scenerna). Här finns det inte några som helst gråtoner att snacka om, utan enbart ett mastigt mörker där detaljerna är fantastiska i svärtan. Skärpan är även den riktigt bra, även om den är aningen för mjuk i vissa moment.

Färgpaletten som huvudsakligen går i rött och mynningseldgult känns solid och hudtonerna håller sig på en acceptabel nivå trots ett något guldskimrigt utseende på några av karaktärerna. Bilden är kodad i AVC MPEG-4 och formatet är 2.40:1.

Ljudet:
Det är här som Punisher: War Zone verkligen övertygar. Inkluderat är ett Dolby TrueHD 5.1-spår som visserligen känns torftigt när man vet att Region 1-utgåvan har ett DTS HD Master Audio 7.1-spår, men det är ändå riktigt, riktigt imponerande att höra på det här Dolby TrueHD-spåret. Explosioner, skottlossningar och folk som vrålar ut smärtan efter att ha blivit träffad av en kula hörs alla på ett läckert sätt i den snudd på perfekta surroundmixen.

Här är det bastungt utav bara helskotta och ljudmattan som skapas i rummet under dem mest intensiva ögonblicken är ruggig (speciellt i slutstriden). Det är som att själv befinna sig mitt i eldstriden. Aggressivt och tungt ljudspår som kommer att få din anläggning att svettas. Dialogerna hörs klart och tydligt, medan musiken är något låg vid vissa tillfällen bara för att sedan vräka på med full kraft och skapa en underbart stämningshöjande musikupplevelse i rummet.

Extramaterialet:
Här finns ett kommentarspår med filmskaparna som mest bara är pinsamt att lyssna på eftersom man höjer både filmen och skådespelarna till skyarna, här finns också en bunt med minidokumentärer som tar upp lite grann om skapandet av filmen, träningen inför att spela The Punisher och hur man fixade till Jigsaws morbida utseende. Överlag rätt ointressanta featurettes som innehåller alldeles för mycket trams.