Quantum of Solace

Jag har väl egentligen aldrig bondat med Bond. Det har helt enkelt inte varit min kopp te. Eller martini om man så vill. Förutom Casino Royale. Den diggade jag faktiskt som den smarta och nyanserade actionthriller det är och inte minst för att den mänskliggjorde och plockade sönder myten James Bond på ett effektivt sätt. Dessutom är den schysst att slänga in som mittenfilm mellan Bourne och Mission Impossible 3 när man kör ett sådant filmrace. Så Quantum of Solace, vad ska man säga förutom att titeln är som gjord att förlora på om man skulle leka Hänga Gubben. Men den här tjugoandra Bond-filmen i ordningen tar vid där Casino Royale slutar, det är alltså en mycket god idé att ha den i färskt minne när du börjar med Solace.

Bond sörjer fortfarande Vesper och är på jakt efter organisationen som utpressade henne, en organisation som visar sig ha ögon, öron och pistoler överallt vilket inte minst M får erfara. Spåren leder i sedvanlig stil världen över, från Haiti till Sydamerika. Hjulet stannar slutligen på Dominic Greene, en hänsynslös affärsman som strävar efter kontroll över jordens naturtillgångar. Ja, det välkända globala hotet är tillbaka i den här Bond-filmen efter att ha vilat lite i Casino Royale.

För mig som står utanför Bond-universumet och inte rabblar Ian Fleming-repliker i sömnen så kräver jag i princip tre faktorer för att det ska bli en lyckad utgång; fingertoppskänsla i castingen och rollkaraktärer, nerv/puls och snygga actionscener. Egentligen är det väl bara actionscenerna som fungerar riktigt bra i den här filmen. Nagelbitardramatiken uteblir, mycket på grund av att det inte finns några dubbelspel (förutom det inledande utspårade förhöret) eller andra snarlika psykologiska faktorer i filmen. Sedan är jag missnöjd med antagonisten Greene. Ska man personifiera ondska och kriminalitet i en Bond-film så krävs det mer och någon karisma finns knappt att tala om. Då var Le Chiffre i förra filmen både en och två gånger vassare. Att ge Mathieu Amalric rollen som Greene var nog någon av en chansning och med facit i hand slog det inte särskilt väl ut även om han på något sätt inte bär det mediokra resultatet på sina axlar ensam.

Annars är Quantum of Solace en ganska följsam film med explosioner, fordon som förföljer en så fort man gått utanför dörren, personliga vendettor, oneliners signerad en övertygande Daniel Craig och en stilig Bond-brud att vila ögonen på. Sedan fortsätter man att snåla in på ebay-gadgets vilket känns rätt skönt det också. Vi pratar alltså inte om något fatalt misslyckande eller att filmen faller igenom helt och hållet.

Men om Casino Royale innebar ett eller två steg framåt för franchisen så drar Quantum of Solace tillbaka Bond något steg på ett ganska oklädsamt sätt lite i förbifarten så där. Och så finns det ju ingen som vill bli dragen. Så hur länge stannar Daniel Craig kvar i kostymen? Fyra filmer till har han väl kontrakt på. Det blir nog lagom. Sedan ska jag personligen slå ett slag för att Jason Statham tar över.

DVD:n från Sony kommer på två discar. Bland annat kan ni se fram emot musikvideon Another Way to die, ett par matiga on location-dokumentärer, rejält med intervjuer med alla tänkbara och otänkbara personer och en titt på musiken i filmen. Kanske kan det te sig lite snålt att utelämna ett kommentarspår men kan man inte göra ett bra spår så kan man ju lika gärna utelämna det så det är väl lika bra kanske.

Bildåtergivningen kommer nära den jag såg på biografen, rika fylliga färger presenterat i 2.40:1 anamorphic widescreen. På ljudsidan låter DTS-spåret väldigt balanserat, tydligt och basen jobbar för högtryck vid precis rätt tillfällen. På det stora hela en bra utgåva, kanske möjligen något barskrapad med tanke på att den omnämns som Special Edition.