Quo Vadis

Filmen:
I början av femtiotalet var det kris i biobranschen. De gamla klassiska filmbolagen gick på knäna och den allmänna uppfattningen var att nu skulle det satsas. Må det bära eller brista. Ett tema som alltid fascinerat amerikanarna var antikens Rom. Baserad på den Nobelprisbelönade boken "Quo Vadis" från 1895 av den polske författaren Henryk Sienkiewicz bestämde sig Metro-Goldwyn-Mayer för att satsa. Quo Vadis var en av de första riktigt stora mastodontproduktionerna och beredde väg för andra storfilmer som till exempel Ben Hur.

Det tog dock närmare ett sekel innan de kom till skott. Filmen var som skräddarsydd för ett spektakulärt framträdande av Gregory Peck och Elisabeth Taylor men på grund av diverse omständigheter var de tvungna att tacka nej. Huvudrollerna gick istället till Robert Taylor som spelar fältherren Marcus Vinicius och Deborah Kerr som får gestalta krigsfången Lygia. De kompletteras av den unge Peter Ustinov som tyrannen Nero.

När fältherren Marcus Vinicius återvänder från ett blodigt fälttåg runt i Europa vill han inget hellre än ett återvända till Rom. Men tyrannen Nero sätter stopp och ber dem invänta andra legioner för att kunna marschera in gemensamt. För att slå ihjäl lite dötid spenderar Marcus sina dagar hos vännen Plautius som har en underbart vacker adopterad krigsfånge kallad Lygia. De blir tokkära men då hon är kristen försvårar det situationen eftersom Nero roar sig med att mata kristna till lejonen på Colosseum. Som upplagt för konflikt.

Quo Vadis var en riktigt fet produktion. De sydde 32000 kostymer och är än idag världsrekord. Inget lämnades åt slumpen. Det var den här filmen som skulle locka biopubliken tillbaka till biograferna. Men som vanligt med den här tidens kostymdramer blir det en aning segt och oerhört mycket babbel. Den kristna vinklingen övertygar inte heller. Filmens stora behållning är Peter Ustinov som Nero. Hans framträdande håller än idag hög klass. Se Quo Vadis för de mäktiga kulisserna och fina kostymerna men räkna med mycket tomgång då den puttrar på i nästan 3 timmar. Filmen nominerades för övrigt till hela 8 Oscarstatyetter men fick inte en enda med sig.

Bilden:
Med sina 58 år på nacken måste jag säga att Quo Vadis klarat åldrandet bra. Printad på det mäktiga formatet 70mm bjuder den på riktigt fin detaljrikedom och finfina färger. Warner har gjort en imponerande insats och filmen har antagligen inte sett så här bra ut på flera decennier. Färgerna är riktigt bra, de är livliga och mycket stabila. Men svärtan kunde varit bättre och det är en aning brusigt. Quo Vadis har även det olyckliga formatet 1,33:1. Inte värdigt en storfilm och det gör att bilden känns lemlästad och handikappad. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec.

Ljudet:
Tyvärr erbjuds endast ett enkanaligt Dolby Digital-spår. Den överväldigar inte precis och är överlag oerhört platt. Dialogen låter mufflad och ljudeffekterna är mesigt tama. Men då originalfilmen faktiskt saknar stereospår går det inte att göra mer. Man kan sminka en gris men inte blir den snyggare för det ungefär.

Extramaterialet:
På extramaterialsidan finns ett kommentatorsspår med filmhistorikern F.X. Feeney. Den handlar mycket om de omfattande förberedelserna och problemen med att färdigställa en sån här pass stor produktion. Mycket information men lite för köttigt och korvstoppningstendens. Det finns även en 43 minuter lång dokumentär "In the Beginning Quo Vadis and the Genesis of the Biblical Epic" som varvar intervjuer med filmhistoriker och även klipp från de tidigare filmatiseringarna från 1913 och 1925.