Råttatouille

Att Pixar lämnat såväl Dreamworks som Disney milslångt bakom sig i animeringsfältslaget stod förvisso klart redan någon gång i intervallen mellan Toy Story och Hitta Nemo. Men det är alltid trevligt med saker som befäster faktum. Och det är alltid trevligt med storartad film. Pixars senaste råttanrättning bjuder tacksamt nog på bägge företeelserna. Efter utflykter bland superhjältar och bilar har man valt att återvända till sina rötter; mindre varelser sedda från ett underifrånperspektiv.

Den här gången landade valet alltså på råttor där vi får följa Remy som lever ett vanligt liv på franska landsbygden tillsammans med sina gnagarsläktingar. Fast helt vanlig är han förstås inte, hans brinnande gourmetintresse och känsla för smakkompositioner får honom att drömma om ett liv i gastronomins högborg; Paris lyxrestaurangerna. Fast det där med råttor i köket visar sig vara ett precis så känsligt kapitel som man hade kunnat ana. Som tur är har Remy den odugliga men godhjärtade alltiallon Linguini att sprattelgubbe-använda sig av för att förverkliga sina recept när ödets nyck driver honom från kloakerna till en av innerstadens stjärnrestauranger.

Liksom Superhjältarna och Hitta Nemo är Råttatouille ytterligare ett visuellt konstverk av högsta rang; vattenrenderingar som man nästan får lust att luta sig fram och ta på för att känna om man blir blöt på riktigt, skuggor och ljussättningar som skapar en magisk vy över ett trolskt men folkligt Paris och mikroskopiska detaljer i varje bildruta. Men det som jag alltid funnit utmärkande med Pixar, till skillnad från konkurrenterna, är antydan till mer nyanserade manus och karaktärsbeskrivningar.

Visst, kontentan i Råttatouille som går ut på att man kan lyckas med allt man företar sig är definitivt kravmärkt à la Disney och inte speciellt subversivt. Men med moraliska fördjupningar och till och med satirinslag i form av matkritikern Ego, en dyster och benig uppenbarelse som älskar mat men tappat all glädje till den kan man se som en pik till såväl vuxenvärlden som en hint att folk ska börja betrakta animerad film som något annat än något enbart skapat för barn. Hur som helst, Råttatouille är så pass genomarbetad, livfullt dialogkvick och en fröjd för alla sinnena att årets mest finsmakande familjeupplevelse är helt riskfri att kora redan nu.

DVD:n är även den riktigt, riktigt bra. Bilden är som alltid när det gäller Pixars filmer fantastisk. Detsamma gäller för ljudet som är väldigt behagligt mixat. Extramaterialet är fördelat på två discar. Dels återfinns den animerade kortfilmen "Lifted". Ni som såg Råttatouille på bio bör ha sett den redan då den visades innan filmen startade (i alla fall när jag såg den). En annan drygt tio minuter lång alldeles ny kortfilm med Remy och Emily återfinns också.

Sedan rundas första skivan av med ett samtal mellan regissören Brad Bird och mästerkocken Thomas Keller, drygt 13 minuter långt. Andra discen innehåller borttagna scener, bakom kulisserna samt en minidokumentär med hur man gick till väga när man återskapade Paris. En finfin utgåva till en film som är given i samlingen, extra plus för den tjusiga förpackningen med papphölje och texten i relief.