Rebel Moon: A Child of Fire - Part One

På redaktionen befinner vi oss på flera olika håll i landet, men hur långt man än bor från chefredaktören Hegevall kan man ändå höra hans vansinnesvrål och snyftningar på flera mils avstånd. Anledningen? Zack Snyder har svikit honom. Hans husgud. Hans ledande stjärna i filmvärlden. Han har precis plågat sig igenom Snyders senaste kalkon Rebel Moon och har nu insett något som resten av världen insåg för många, många år sedan: Zack Snyder är en dunderklåpare som borde hålla sig borta från närmaste filmkamera och hålla sig inlåst i en liten, liten städskrubb där han inte kan skada filmvärlden med sina tonårsfantasier något mer. Jag har nu tagit på mig den minst sagt dryga uppgiften att recensera filmen i hans ställe, för hans mentala hälsas skull. Stackaren har ju redan recenserat årets sämsta spel, varför ska han behöva lida mer?

Rebel Moon är en smockfylld popkulturell remix av alla möjliga franchiser och genrer. Hippogrifer och nazimunderingar blandas friskt med rymdvästern och cyberpunk i vad som borde ha varit en nörds våtaste dröm, men som aldrig lyckas hitta sin egen identitet i vad som bäst kan beskrivas som en smaklös science fiction-smet. Genremixen för mest tankarna till ultraskräpet Jupiter Ascending, som ju försökte blanda rymdopera med Askungen i ett desperat försök att hitta en yngre publik. Rebel Moon finns det ingen tänkbar målgrupp förutom Snyder själv, som mest troligt onanerade till alla omotiverade slow motion-effekter i klipprummet.

Handlingen, då? Fridfulla bönder invaderas av Imperiet, som kräver all deras skörd bara för att förtrycka dem. En av dessa bönder, Kora - en tanig f.d. Imperium-soldat - slår dock tillbaka och beslutar sig för att skydda sitt nyfunna hem genom att samla en armé från galaxens alla hörn. Det är förutsägbart, fult och ordentligt korkat, men det funkar tekniskt sett som grund. Efter ca. 30 minuter inser man dock att filmskaparna har glömt bort allt som heter dramatik och emotionella insatser, för resten av filmen innehåller inget sådant. Överhuvudtaget. Noll. Nada! Resten av A Child of Fire består i själva verket av en rad sidouppdrag ur ett science fiction-spel som knappt knyts samman av en röd tråd som knappt är påtaglig.

Karaktärerna fungerar mer som babbelmaskiner som går från till punkt A till punkt B för att samla på sig en rebellstyrka och spotta ur sig löjeväckande repliker, men det finns inget som helst känslomässigt driv bakom karaktärerna. Det finns gott om flashbacks som invaderar tittaren med bakgrundsinformation och det finns massor av scener där bölande karaktärer berättar vad de känner, snarare än att uppvisa dessa. Dialogen består mestadels av expositionsdumpar och känslodialogerna är så banala att man kan se smärtan i skådespelarnas ögon när de spyr ur sig en infantil replik efter den andra. Det är blodlöst, tandlöst och fantasilöst i så gott som varje aspekt, helt enkelt. Se bara på Ed Skrein som filmens antagonist, en duckface-nazi med överläpp som slår folk med en gammal käpp. Släng er i väggen, Vader och Hans Landa!

Bristen på en berättelse är dock det som skadar filmen allra mest. Detta är mer av en brygga till nästa film, än en film i sig. Det hela känns som rad häftiga serietidningsrutor från olika serietidningar utan ett större sammanhang, och är direkt sövande trist och skränigt att titta på. Det läggs mer tid på att bygga upp detta universum än att ta vara på karaktärerna i sig, som här känns som en eftertanke. Snyders visuella skärpa tappar snabbt sin glans i sin slarviga regi och grötiga green screen-effekter. Det är väntat att Snyder kör stil över substans, men inte ens stilen är särskilt tilltalande här. Firefly, Heavy Metal- och Warhammer-influenserna fungerar bara inte om det hela ändå känns som ett mer påkostat The Witcher: Blood Origin.

Ibland kan det vara kul att såga en film längs fotknölarna, men detta är mer tragiskt än roligt. Rebel Moon hade fungerat bättre som en fyra timmar lång Director's Cut där man hade fått se Snyders passionsprojekt i sin helhet, då jag knappt skulle räkna A Child of Fire som en film. Rebel Moon har marknadsförts som en "Star Wars för vuxna", men i slutändan visar sig Star Wars visar sig vara betydligt mer vuxet än det som Snyder numera skiter ut sig. God jul till dig med Snyder, och tack för kolbiten.