Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
Rebel Moon - Part Two: The Scargiver

Rebel Moon - Part Two: The Scargiver

The Realm har återupplivat tidernas larvigaste amiral för att en gång för alla trycka till bönderna på månen Veldt och Petter har delat ut betyg till Snyders tvåa...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Storyn i en fläskigt påkostad storfilm behöver inte alltid vara originell, unik eller ens särskilt minnesvärd. Det kan ibland räcka med att kopiera Pocahontas gamla krigssaga (Avatar) eller plagiera Hamlet (Lejonkungen) bara man i rollen som regissör kryddar med bra berättande, fantastiskt skådespeleri, skicklig klippning, tjusigt foto, snygga kostymer och allt annat som krävs för att meka ihop ett mästerverk. När Zack Snyder fick sin idé om en ny Star Wars-trilogi refuserad av Disney tog han sitt pick och pack hem till Netflix och döpte om karaktärerna. Manuset var i grunden en ogenerad ripoff på Kurosawas gamla klassiker De sju samurajerna med tillräckligt mycket Star Wars och tillräckligt mycket inspiration från serieblaskan Heavy Metal för att i stort sett helt sakna någon slags originalitet.

Rebel Moon - Part Two: The Scargiver
Magrutor, peruker, tvinnade bockskägg, gapande skådespelare med blottade hörntänder, fjösiga laservapen med Lekia-känsla, slow motion och korkad dialog. Allt finns med i Rebel Moon II.

Ett elakt rymdimperium hotar fridfullt, fredligt bondesamhälle. In kommer en bunt efterlysta krigare som med hopp om livet tränar upp de lokala drängarna och stålsätter sig för invasion. Problemet med Snyders film, till skillnad från Avatar och Lejonkungen, var dock att absolut ingenting fungerade. Extremt förutsägbart manus dränkt i klyschor, hopplöst dåligt skådespeleri, fåniga karaktärer och larvig koreografi gjorde Rebel Moon till en av de absolut mest vedervärdiga storproduktionerna jag tvingats genomlida, någonsin. Rebel Moon var och förblir modern tids Battlefield Eart, eller en film som hamnar i samma kompostkorg som After Earth samt Cosmic Sin.

Rebel Moon - Part Two: The Scargiver
Heavy Metal-influenserna är många och syns överallt men Snyders story saknar nerv, mystik, mening och originalitet.
Detta är en annons:

Uppföljaren "The Scargiver" tar vid där första filmen slutade. Amiral Atticus Noble är död men hans DNA slungas ned tillsammans med kvarlevorna efter slutstriden i den första filmen ned i en slags Matrix-liknande kittel och vips, så har The Realms forskarandroider lyckats återuppliva Motherworld-imperiets egen Darth Vader och vips, så börjar allt om, igen. Atticus sätter siktet på månplaneten Veldt där desertören Kora fortfarande gömmer sig och medan bönderna förbereder sig på invasion, för vi en chans att lära oss mer om krigarna Titus, Harmada, Tarak, Nemesis samt Jimmy. Under en hysteriskt krystad och överdrivet utdragen scen får vi under ett middagssamtal olika slow motion-dränkta återblickar på hur samtliga av dessa rebeller tvingats utstå osannolika mängder orättvisor under sin uppväxt, vilket format dem till galaxens hårdaste typer. Det blir så fånigt och så teatraliskt att det nästan inte går att hålla sig för skratt och det märks så tydligt att Snyder tar sig själva på största tänkbara allvar, här. Något som gör de "dramatiska" delar av denna actionrökare minst lika plågsamt dåliga som de var i föregångaren. Det känns inte sällan som om vi kikar på ett gäng B-skådespelare som lajvar och leker "scifi fantasy" snarare än karaktärer och miljöer / premisser som jag som tittare verkligen kan tro på.

Rebel Moon - Part Two: The Scargiver
Marginellt bättre än den horribla ettan... är såklart fortfarande inget särskilt fint betyg.

En annan del av den här filmen som är något av det värsta jag sett på flera år är en lång, utdragen, helt meningslös scen där krigarna byter om till sina finaste Raskens-byxor och i perfekt motljus skördar bondesamhällets vetefält, utan att vare sig veta hur man håller i en lie eller hur man tröskar nyslagen råg. Det ser så otroligt pinsamt ut när 90% av detta parti dessutom visas upp i maximal mängd riktigt långsam slow motion, precis som att vetet i sig skulle spela i roll i ett framtida rymdkrig. Zack har vid flera tillfällen berättat om hur produktionsteamet köpte mark där de byggde upp Veldt, för hand, och odlade vetet som sedan under cirka 18 månaders tid såklart växte upp. Att skörda spannmål som man själv sått, särskilt om man bor i centrala Los Angeles och det närmaste man tidigare kommit ett traditionellt jordbruk är på TV, kan jag tro är en exotisk upplevelse som man säkerligen vill dokumentera, men här ser vi ett exempel på problemet med att producera filmen man själv regissörer och varför total avsaknad av "kill your darlings" med enkelhet kan sabba en hel film.

Men allt är inte dåligt. Inte riktigt allt, i alla fall. När det efter cirka 70 minuter äntligen hettar till och 98% av de inblandade byter till fönad, uppklippt, nedkammad pottfrisyr och läderhängslen (!) går Scargiver från att vara enbart skrattretande pinsam till skrattretande underhållande, och bara en smula pinsam. Snyder är skaplig på action och även om överanvändandet av slow motion här når helt nya nivåer och även om den totala avsaknaden av blod får de annars rätt råa actionpartierna att kännas märkliga - Är det ofta välgjort och storslaget. Bondesamhället på Veldt sprängs i bitar och medan de handbyggda träkåkarna sprängs i luften och kroppar flyger likt konfetti, kämpar våra odödliga rebeller på med vidöppna munnar och blottade magrutor i vad som enklast skulle kunna beskrivas som en sekvens ur ett TV-spel.

Detta är en annons:
Rebel Moon - Part Two: The Scargiver
Många av skådespelarna har rejäla problem med sina repliker här och i stort sett ingen känns trovärdig ur Snyders ensemble. Tyvärr.

Tack vare all action och tack vare mindre scener där Ed Skrein får chans att prata (den karln är verkligen bedrövligt dålig) är Rebel Moon - Part Two: The Scargiver en bättre film än föregångaren, stundtals med rätt stor marginal. med det sagt är ju detta fortfarande dåligt dock. Till och med väldigt dåligt. Snyder, sin goda vana trogen, borde gjort som han gjorde med 300 och Watchmen istället, en adaption. Han (och Netflix) borde ha köpt loss rättigheterna till Heavy Metal-följetongen om krigarprinsessan Druuna och hennes Matrix-doftande kamp mot det ultrakorrupta imperiet. Där finnes det erotik, övervåld, mörker, störtfrän tematik och genuint superba karaktärer i en hisnande story, som hade kunnat bli verkligt bra actionthrillers till skillnad från detta regelrätta skräp.

03 Gamereactor Sverige
3 / 10
+
Snyders Heavy Metal-influerade tvåa är marginellt bättre än den första fadäsen, detta tack vare mycket mer explosiv action
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Rebel Moon - Part Two: The Scargiver

Rebel Moon - Part Two: The Scargiver

FILMRECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

The Realm har återupplivat tidernas larvigaste amiral för att en gång för alla trycka till bönderna på månen Veldt och Petter har delat ut betyg till Snyders tvåa...



Loading next content