Red Riding: 1974

Filmen:
Yorkshire, England 1974. Inte världens trevligaste plats precis. Förutom smutsiga industrier och utbredd fattigdom springer en barnamördare fritt utan att den korrumperade polisen gör någonting. Red Riding: 1974 är den första delen av en trilogi filmatiserade "Yorkshire noir"-noveller av författaren David Peace. Han kan inte ha haft så stort förtroende för Yorkshire-polisen. Enligt honom måste de he varit lika mutade som poliserna i Moskva samt fullkomligt psykopatiska och allmänt vidriga.

Den gröna kriminaljournalisten Eddie Dunford (Andrew Garfield) vill inget hellre än att göra världen till en bättre plats. När han får nys om fallet med barnamördaren som härjar i Yorkshire släpper han allting annat och grötar sig in i fallet. Spåren leder till den hänsynslösa markägaren John Dawson (Sean Bean) som inte verkar sky några medel för att förverkliga sina byggplaner och lyckas efter samarbete med polisen få en oskyldig virrpanna dömd för morden. Dessutom blir Eddie kär i Paula Garland, ett av offrens mamma och får svårt att skilja jobb och privatliv åt.

TV-regissören Julian Jarrolds Red Riding: 1974 är en deprimerande film med sjukt livlösa och gråa omgivningar. Den dystopiska stämningen genomsyrar filmen och skratten ligger långt borta. Författaren David Peace har blandat in verkliga händelser i sina böcker. I Red Riding: 1974 finns likheter med fallet Stefan Kiszko som 1976 blev oskyldigt dömd för mordet på en 11-årig flicka.

Inledningen lovar bra. Eddie Dunfords till synes lönlösa jakt på förövaren engagerar och efter de första mötet med de korrupta poliserna satt jag som nålad i soffan. Men ungefär halvvägs in tappar filmen fart. Storrökaren Eddie röker runt femtonhundra cigaretter och gökar med Paula varannan minut. Borta är all form av uppfinningsrikedom och spänning. Till slut vill jag bara att filmen ska sluta, vilket den också gör under diskutabla former.

Bilden:
Red Riding: 1974 på Blu-ray är ingen vidare högupplöst upplevelse. Det är oskarpt, suddigt och bilden är platt. För att förstärka sunk-känslan verkar det som att de enbart använt färgerna brunt och grått. Om tanken med oskärpan och de tråkiga färgerna är att få tankarna att gå tillbaka till Yorkshire anno 1974 har de lyckats. Men snyggt är det inte. Bilden är även groteskt brusig, det är myrornas krig för hela slanten och svärtan är ingen vidare den heller. Tyvärr som med många andra tv-produktioner klarar de inte att leverera en hygglig bild på Blu-ray.

Ljudet:
Red Riding: 1974 har ett DTS-HD Master Audio-ljudspår som inte gör mycket för att väcka liv i hembioanläggningen. Den är framtung och det händer inte mycket i effektkanalerna. Dialogen är det inget fel på, den är tydlig klar. Surroundkanalerna används som sagt minimalt, ibland kan man höra något svagt fågelkvitter men annars stendött. Inte heller basen har något att göra. Tillsammans med den kassa bilden är Red Riding: 1974 årets tråkigaste audiovisuella upplevelse på Blu-ray.

Extramaterialet:
Inget extramaterial.