Red State

Filmen:
Låter man Kevin Smith härja fritt i regissörsstolen kan resultatet bli lite vad som helst. Ofta charmigt, aningen provokativt, sällan riktigt bra men ändå i regel intressant. Typ. Hans senaste film, tillika första trevande försök till lite exploitation, är inget undantag. Vi får följa tre stycken hormonstinna tonårsgrabbar som i jakt på lite hålligång lyckas stämma träff med en kvinna via nätet som utlovar en trekant. Yay. Grabbarna åker dit men inser aningen för sent att det hela är en fälla och snart vaknar de upp tillfångatagna av kristna stockkonservativa sektgalningar som inte direkt gillar killarnas lösaktiga leverne.

Där har vi första tredjedelen av filmen där perspektivets är killarnas, sedan flyttas fokus över till den insatsstyrka som sätts in och vi får snarare följa det hela från polisens synvinkel när kyrkan ska stormas och sektmedlemmarna vägrar lämna över sig frivilligt.

Kevin Smith satsar på genomtänkt dialog och en hel del svart humor men helheten spretar åt all håll och kanter i våldsam genreförvirring. Är det att betrakta som en thriller, svart komedi, action eller ett politiskt statement? Ja, det är inte det lättaste att bena ut och spelar kanske ingen roll rent kategoriseringsmässigt (jag sorterar ändå mina filmer i bokstavsordning...). Men själv hade jag svårt att landa ordentligt i filmen eftersom jag inte visste var jag hade den, likaså blev det ett hinder att ta till sig karaktärerna eftersom de som nyss var huvudpersoner snabbt försvann till periferin.

Quentin Tarantino må älska den (omslaget pryds med ett citat från honom) och det är inte svårt att se kultvibbarna som Red State avger men någonstans på vägen så blev det för rörig och ofokuserat för min smak. Och kanske upplevs den som mer kontroversiell i USA än vad den görs här i Europa där vi är rätt ense om att kristna fundamentalisthögern är rätt tokiga och inte en maktfaktor som i USA? Av den anledningen så blev den satiriska ondskan som Kevin Smith försöker skildra aldrig särskilt aktuell.

I övrigt: Cred till John Goodman för en cool och välspelad insats som hårt FBI-befäl.

Bilden:
Bilden är aningen lågbudgetpräglad på så sätt att man jobbat en del med handhållen kamera i vissa scener och medvetet gett den ett rätt platt filmkänsla utan alltför mycket djup. Detta för att ge den en dokumentär känsla. Samtidigt är den filmad digitalt vilket gör att bilden är väldigt ren och klar. Kontrasterna är skarpa, nästan överdrivna vilket ger filmen en lite speciell touch. Överlag känns det som en spännande transfer, inte minst för att knivskarpa bilder varvas med lite mer dokumentär och grynig känsla vilket är en estetisk preferens.

Ljudet:
Dialogen är klar och tydlig för det allra mesta även om jag är glad att det fanns textning när pastorn predikade på som allra mest. Första halvan är rätt återhållsam rent ljudmässigt men när skottlossningsinfernot bryter ut så drar man verkligen nytta av de bakre högtalarna. Det låter både dynamiskt, högt och precist och balansen mellan kanalerna är riktigt bra.

Extramaterialet:
Extramaterialet inkluderar en omfattande och rätt lång Making of-dokumentär, Kevin Smith tal från Sundance där han berättade om sina planer att distribuera filmen själv samt en variant av kommentarspår.