Kim Orremark
Film: 2 Fast 2 Furious
Världens sämsta titel i en filmserie som har gått igenom flertalet faser av märklighet. Alltså, första filmen är ju bra. Trots en haltande Paul Walker och en skrikig Ja-Rule. Andra filmen är magiskt, för mig. Trots att det är en av de sämsta i serien enligt många. Det är något visst med Tyrese Gibsons hemska överspel och de färggranna bilarna för mig. När det vankas vansinnesscen på motorvägen där det ska köras baklänges och sicksackas mellan lastbilar kryper jag ned under närmsta filt och myser så pass mycket att jag genererar värme. Jag tror det klickade perfekt med mitt intresse för streetracing och ålder precis där och då men jag slänger fortfarande på rullen då och då när jag får chansen. Det är en av de få filmerna jag någonsin ägde på DVD och jag såg den så många gånger mellan 2003 och 2010 att det måste klassas som sinnessjukt. Jag såg den till och med med kommenterar från regissör John Singleton, åtminstone två gånger...
Spel: Lego-spelen
De är ju rätt menlösa, egentligen. Mycket av samma-samma. Men det spelar ingen roll. Jag spelar Lego-spel som om det inte fanns någon morgondag när jag väl sätter igång. Det gäller verkligen alla Lego-spel också, även om det uppenbart finns några som är betydligt sämre än andra. Jag dräper orcher i Sagan om Ringen, pucklar på brottslingar som Batman och slåss med ljussvärd i Star Wars, allt i sällskap med de danska plastklossarna. Allt som oftast är det Marvel Avengers (det första som kom) och det är fortfarande galet kul att utforska New York, göra knasiga sidouppdrag och låsa upp de hundratals olika hemligheterna som finns. Lego-spelen är inte särskilt bra, men de är oerhört enkla att tillbringa några timmar i tillsammans med någon som inte brukar spela särskilt mycket eller med mindre barn.
Johan Vahlström
Film: Major League II
Ah, en film knappt någon av er kommer känna igen. Detta är den usla uppföljaren till den hyfsat bra filmen från 1989 med Charlie Sheen och Wesley Snipes. Den senare är borta i den andra filmen, men karaktären han spelade är fortfarande kvar. Han blev helt enkelt utbytt mot Omar Epps (från tv-serierna House och Shooter), eller var inte alls speciellt intresserad av att göra en till film. Det är dags för en ny säsong för Cleveland Indians i MLB och nya ansikten har kommit in. Sheen och hans galna frisyr är dock kvar. Filmen var faktiskt nummer ett i USA och petade ner en annan klassiker, D2: The Mighty Ducks. Men titta runt på olika betygssidor och du kommer se att den knappast är älskad. Skämten är dåliga, stereotyperna likaså, storyn är inte bra och skådespeleriet är knappast av högsta klass. Men jag älskar ändå denna film, som jag hade på VHS en gång i tiden.
Spel: SimCity (2013)
Detta var ju tänkt som den stora återkomsten för SimCity, en serie jag växte upp med. Så jag blev mycket upphetsad av tanken på detta spel. Jag ignorerade alla dåliga betyg spelet fick och köpte det ändå. Och ja, det var dåligt. Att du alltid måste vara online var ju rent bedrövligt. Stadsstorlekarna var alldeles för små (motsvarande två kvadratkilometer) för att få dig att känna dig som en riktig metropols-borgmästare. Det här är ljusår från till exempel Cities: Skylines som kom två år senare. Det går väl så här när man inte använder geniet Will Wright. Jag hade dock riktigt roligt med det här spelet, när det väl gick att logga in. Det kanske inte var allt det där som jag hade hoppats, men det går inte att säga att det inte är kul.
Adam Holmberg
Film: Green Lantern
Jag älskar verkligen Green Lantern men av helt fel anledningar. Ryan Reynolds har idag vunnit över mångas hjärtan med sina roller som Deadpool eller Pikachu men jag kommer aldrig att glömma bort hans roll som den gröna DC-hjälten som räddar människor från en kraschande helikopter med en Hot Wheels-ramp, som har en av de fulaste datoranimerade dräkterna i filmhistorien och som inte kan gå några minuter utan att jag börjar skratta åt spektaklet. Nästan alla val gjorda under filmens gång är till det sämre (eller okej, Mark Strong fungerade som Sinestro antar jag). Filmens antagonist spelad av Peter Sarsgaard är i slutändan mycket mer tragisk och lättare att sympatisera med än filmens faktiska hjälpte och detta är helt omedvetet gjort av filmskaparna. Denna filmen är en så underhållande tågolycka att jag förra sommaren såg den tre gånger medan jag var ute och resta och hade den nedladdad på Netflix. Horribel film som roar mig i oändlighet.
Spel: Star Trek: Legacy
Star Trek: Legacy är egentligen inget vidare spel. Grafiken var inte särskilt bra för sin tid, kontrollerna är knöliga, presentationen av kampanjen är lika lockande som kalsonger fyllda med stålull. Men jag kan inte hjälpa det, jag älskar att spela det och den egentligen enda anledningen är att detta är det enda spelet som låter mig starta en AI-match där jag tar fyra stycken skepp av Defiant-klassen från Deep Space Nine och utmanar ett gäng med Borg-kuber i en episk strid i ett asteroidbälte. Alla eror av Star Trek komplett med olika skepp finns samlade i ett paket där jag kan Warp:a runt, föra över energi till sköldar och släppa protontorpeder som en boss är vad som räcker för att jag ska njuta trots spelets klara svagheter. Att alla kaptener i serien samlats i spelet för både kampanjen och i spelets flerspelarläge gör det inte heller mindre lockande för mig. Det är inte ett särskilt bra spel alls, men det är det enda Star Trek-spelet jag älskar trots solklara brister.
Jonas Mäki:
Film: The Faculty
Det smärtar att erkänna men det är faktiskt så att Josh Harnett är min absoluta favoritskådespelare. Jag anser att det faktum att denna urläckra ungtupp inte vunnit minst en Oscar för roller som Zeke i den ytterst underskattade tonårsskräckisen The Faculty (1998) är direkt pinsamt och så ofta jag kan plockar jag fram DVD-utgåvan av denna fenomenala film och bränner av lite Harnett-mys hemma i storsoffan.
Spel: Star Wars Battlefront II
Det var en besvikelse när det släpptes, jag har inga att spela med, storyn är medioker och folk agerar som yra höns utan att spela mot det egentligen målet. Dessutom är flera av banorna tämligen undermåliga och designat av folk som uppenbarligen aldrig lirat multiplayer förr. Dessutom måste man hela tiden ladda om sina vapen, något som ytterligare får det att kännas som en Battlefield-klon mer än ett Star Wars-spel. En känsla som förstärks ytterligare av fokuset på granater där det slungas Thermal Detonators som om det vore okokt ris på ett bröllop, samt att den tunga klassen smyger omkring med en minigun. Ytterligare ett bevis på att Dice helt enkelt sket i att kolla någon Star Wars-film innan spelet släpptes och höftade ur sig ett Battlefield i rymden med loot-lådor att köpa. Jag borde hata. Det gör jag inte (och spelet har förvisso blivit mycket bättre). Istället så spelar jag om och om och om igen, helt planlöst och utan mål i vad som sannolikt är generationens mest spelade spel för min egen del.