Rental Family

I en alltmer högljudd och hetsig värld så är det befriande trivsamt med berättelser som faktiskt vågar ta saker och ting lite långsamt. Att vara lågmäld och mänsklig, skippa det skrikiga och svulstiga och istället fokusera på de små detaljerna i vardagen. Vilket är precis vad Rental Family gör. Det är en stillsam, varm och oväntat träffsäker liten berättelse om ensamhet och den där eviga längtan efter tillhörighet, även om det bara är på låtsas.

I centrum av det hela står Philip (spelad av Brendan Fraser), en amerikansk skådespelare som hamnat i Tokyo efter att karriären långsamt men säkert runnit ut i sanden. Han är inte bitter utan snarare uppgiven och har kommit att acceptera situationen för vad den är. Livet blir trots allt sällan exakt så som man tänkt sig. Men när han snubblar över ett minst sagt udda jobb - att arbeta för ett företag som hyr ut människor som familjemedlemmar och vänner - öppnas dörren till en värld som är lika absurd som den är emotionellt laddad. Philip blir plötsligt pappa, son eller nära vän - men på beställning.

Från ett västerländskt perspektiv kan konceptet te sig märkligt, och det hade onekligen varit enkelt att knorra till det hela som en skruvad komedi eller cynisk satir. Men Rental Family och dess regissör Hikari har valt en helt annan väg. Här behandlar man ämnet med respekt och vördnad, man låter scenerna spela ut - ta sin tid. Varje möte mellan Philip och hans kunder blir en liten berättelse i sig som ofta konstrueras från till synes relativt vardagliga situationer. Ett en promenad i parken, ett skolmöte, ett samtal på en restaurang, och det är här som filmen verkligen finner sitt hjärta.

Brendan Fraser är, utan överdrift, helt enastående i rollen och efter sin mer än välförtjänta comeback de senaste åren så fortsätter han att bevisa för världen vilken mästerlig skådespelare han är och varför han är så otroligt lätt att fatta tycke för. Hans tolkning av Philip är perfekt balanserad - lika delar tafatt som försiktig, ja nästan osynlig för världen - men också genuint empatisk. Det är kontrollerat och försynt, fritt från stora utspel och man känner verkligen hur han långsamt och gradvis inser sin betydelse, och att även om relationerna är på låtsas så är de emotionella banden inte det.

En av filmens mest berörande relationer är den mellan Philip och den unga flickan Mia, som han anlitas för att spela pappa åt. Deras samspel är lågmält men oerhört effektivt. Det är inte överdrivet sentimentalt eller tårdrypande, utan istället fokuserar man på den stilla sorg som hänger över henne och hela situationen. Saknaden och den försiktiga glädje som Philip lyckas tillföra. För även om Rental Family i grund och botten kanske är ganska enkel, så är frågorna den ställer absolut inte det.

Till skillnad från många andra filmer där Tokyo och Japan kanske hade använts som fräsig backdrop så fungerar staden här snarare som en plats fylld av kontraster - ensamhet i ett enormt myller, tystnaden trots allt sus. Man predikar aldrig eller pekar med hela handen utan låter de oundvikliga kulturkrockarna ske naturligt. Filmen hjälper oss förstå mer av hur sociala normer, pliktkänsla och behovet av harmoni ofta göms bakom en vägg av artighet och hur närhet blivit en produkt som kan säljas. Rental Family-företaget framstår därför inte som något groteskt, utan nästan som en logisk konsekvens av hur samhället utvecklats.

Rental Family ger inga enkla svar, och dess etiska och existentiella undertoner är intressanta. Är de fejkade relationerna faktiskt till hjälp eller skada? Filmen dömer inte och istället låter den oss som tittare istället bara observera och ta till oss den unika blandningen av obehag och värme. För även om en relation är på låtsas så är avtrycket den lämnar genuint och äkta, och filmen påminner oss om att mänsklig kontakt, hur den än uppstår, alltid har ett värde. Det är en varm, eftertänksam och ibland smärtsamt träffsäker berättelse som förtjänar din tid och bör ses i lugn, gärna med ett öppet sinne.