Resident Evil: Damnation

Filmen:
Under senare delen av 90-talet spenderade jag en ansenlig mängd timmar med Resident Evil-spelen. Den banbrytande spelserien som med sitt filmiska upplägg och medvetet sega spelkontroll (för att förstärka känslan av utsatthet) lockade och skrämde samtidigt skiten ur miljoner och åter miljoner spelfans. När Paul W.S. Anderson tog Resident Evil till filmduken 2002 med Milla Jovovich var jag inte helt säker på att mitt hjärta skulle klara av ännu en pärs med zombies och monsterhundar. Men jag tog mod till mig och kollade på filmen som överraskade med ett riktigt skapligt manus, trovärdiga skådespelarinsatser och påkostade specialeffekter. Den första filmen var med andra ord rätt bra...

Givetvis följde en hel drös med uppföljare som för varje del tog bort lite av skräckmomenten och öste på med mer temporask pucko-action och ett överflöd av våld utan någon vidare mening. Resident Evil-fansen rasade och ansåg att de vattnade ur varumärket å det grövsta. Men för fyra år sedan 2008 gjorde Capcom och Sony Pictures slag i saken och gav oss en datorgenererad Resident Evil-film som tog spelserien tillbaka till rötterna. Där det en gång började.

Att den andra datorgenererade Resident Evil-filmen kommer precis nu när Resident Evil 6 precis släppts - är givetvis ingen slump. Den är delvis gjord för att öka intresset kring spelet och handlingen har en direkt anknytning till Capcoms slamsiga sexa. I Resident Evil: Damnation skickas Leon S. Kennedy till det fiktiva öststatslandet Östra slavrepubliken för att kolla vilka biologiska vapen rebellerna använder i kriget mot den republikanska armén. Sen har vi även Ada Wong med på ett hörn för att krydda till det lite. Vinnande koncept eller inte?

Att kolla på Resident Evil: Damnation känns som att kolla på en mellansekvens i ett spel. På gott och ont. Det går inte att komma ifrån att de flesta mellansekvenser saknar den där timingen och silkeslena tempot som bra spelfilmer har. Accepterar man det är det inget att bry sig om men jag tycker det ser lite amatörmässigt ut på sina ställen. Manuset i sig är det dock inget större fel på. Den är på sina ställen spännande intelligent och engagerande. Men genomförandet är det lite si och så med. Tempot varierar och stundtals blir det olidligt segt. Det blir smärtsamt uppenbart att den inte håller i 100 minuter utan ett 60-80 minutersformat hade passat bättre.

Datoranimationsarbetet varierar i kvalité. Det flyter alltid på bra och miljöerna är noggrant återgivna. Men det är animationsarbetet av de mänskliga karaktärerna som sänker filmen en aning. Det är trots allt de som är huvudingrediensen i alla filmer och vi människor är galet duktiga på att känna igen ansiktsrörelser och avgöra om de är naturliga eller inte. Ett otacksamt uppdrag för de datoranimatörer som sliter dag ut och dag in för att få till det så bra som möjligt för att sen få sitt arbete totaldissat när de bara till 95% lyckats återge ett mänskligt ansikte korrekt. Tyvärr måste jag säga att de gjort ett dåligt ansiktsarbete i Resident Evil: Damnation. Det ser stelt och fruktansvärt onaturligt ut. Men det hjälps upp av röstskådespeleriet som överraskar. Trots läppsynk-problem.

Resident Evil: Damnation är en film som verkligen ser till att tillfredsställa fansen. Alla de ingredienser som definierade spelserien i dess begynnelse finns här presenterade och de har återinfört skräckmomenten i franchisen. Som till exempel användandet av första personsperspektivet som gör att man verkligen känner sig direkt delaktig i handlingen och överraskningsmomenten är många. Är du ett renodlat Resident Evil-fan så köp Resident Evil: Damnation direkt. Annars hyr den.

Bilden:
Bildmässigt håller Resident Evil: Damnation en hög nivå. Den är inte uppe där i toppen av fältet men bjuder på riktigt fin skärpa och detaljrikedom. Det högupplösta formatet avslöjar alla potentiella datorgrafiksskavanker men jag hittar inte några. Dock förekommer en del aliasing här och där som gör att vissa konturer ser kantiga ut. Någon färgexplosion är inte Resident Evil: Damnation precis utan den håller sig i det urtvättade gråa spektrumet. Svärtan är också bra. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 1,78:1.

Ljudet:
På ljudsidan är det inte heller så pjåkigt. DTS-HD Master Audio-mixen gör formatet rättvisa och ger oss en härligt högupplöst ljudupplevelse som sprudlar av liv. Dialogen är klar och tydlig men här dyker problemet med de bristfälliga ansiktsanimationerna upp. Läpparna synkar inte helt och det ser rätt fånigt ut. Men surroundupplevelsen är det inget fel på. Surroundhögtalarna har integrerats snyggt i ljudbilden liksom bashögtalaren. När det börjar hetta till viner det kulor och det grymtas och skriks både här och där.

Extramaterialet:
Det följer med två stycken featurettes. Den första The DNA of Damnation är en 30 minuter lång variant där allt om filmen tas upp såsom arbetet med manus, ton på filmen och datorarbetet. Den andra featuretten Las Plagas: Organisms of war handlar om de otäcka djuren i filmen. Av någon anledning har de också en Gag reel med vilket är ganska onödigt kan tyckas.