Filmen:
Jag har länge undrat om det faktiskt finns någon som har koll på vad Resident Evil-filmerna egentligen handlar om. Manusförfattarna har i alla fall inte gett sken av det och nu har även filmbolaget gett upp, verkar det som. På Blu-rayfodralet till Resident Evil: Retribution står nämligen ingen handling nedplitad. Endast texten "Uppföljaren till Resident Evil: Afterlife 3D".
Förståeligt då det inte existerar någon som helst handling i denna sorgliga ursäkt till filmskapande.
Resident Evil: Retribution är 1 timme och 36 minuter av tråkigt koreograferade slagsmål i slow-motion som genomförs i olika miljöer med Milla Jovovich och hennes konstant förstoppade ansiktsuttryck. Hon snittar fem bakåtvolter i minuten och spenderar cirka två tredjedelar av filmen uppe i luften, antingen sparkandes någon i huvudet eller skjutandes med något elddon. Allt i ultrarapid. Om Paul W.S Anderson, regissören bakom Resident Evil: Retribution, hade slopat allt slow-motionanvändande hade filmen istället för dryga 96 minuter haft en total speltid på 23 minuter. Det hade betytt mycket för oss stackare som faktiskt måste genomlida eländet.
Ni andra, som faktiskt betalat för att se den på bio eller i BD/DVD-form, vad är egentligen grejen? Att se den för att man gillar spelen känns inte som något godtagbart argument då filmerna numera har ungefär lika mycket med spelen att göra som de har att göra med Åsa-Nisse. Det som började med zombiesar och andra läbbiga figurer i den första (och i viss mån andra filmen) har förvandlats till en soppa full med kloning, flygande farkoster som hämtade ur någon dassig sci-firulle och så mycket Matrix-efterapningar att det svider i huvudet varje gång det vankas action i filmerna. Det är så tröttsamt generiskt och med en total avsaknad av någon som helst originalitet att man blir ledsen i ögat när man tänker på hur många bra filmer som skulle ha kunnat göras istället.
Resident Evil: Retribution är inte bara sämst i serien hittills, den är även en stark kandidat för den mindre ärofyllda titeln "2000-talets sämsta film". Anledningarna är många. Paul W.S Anderson öser på med trötta actionsekvener som aldrig är vare sig spännande eller snygga, utan endast tjatiga. Någon handling existerar inte, skådespelarna överspelar så det sjunger om det och slutet öppnar för en uppföljare som skrämmande nog är på väg till biograferna 2015.
Det är så man blir lite mörkrädd.
Bilden:
Bildmässigt är det svårt att vara lika missnöjd. Här levereras en strålande transfer med underbara färger som är både fylliga och levande, en otrolig skärpa som perfekt fångar upp även de minsta smådetaljerna på ett briljant sätt och en avgrundsdjup svärta som levererar även i de allra mörkaste momenten. Här finns ingen tillstymmelse till smuts, blödningar, brus eller andra tråkigheter. Det här är referensklass raktigenom och rent bildmässigt en av de bästa utgåvor som släppts sedan formatets uppkomst.
Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.39:1.
Ljudet:
Inte heller här misslyckas man med att bjuda tittarna på någonting extraordinärt. DTS-HD Master Audio 5.1-spåret som inkluderats i den här utgåvan är fylld av soniska guldklimpar. Surrounden är otroligt precis och levererar gång på gång högklassiga, välbalanserade ljudeffekter som gör mixen både kraftfull och exakt på samma gång. Det är en ren njutning att lyssna på alltifrån dialoger (de få som faktiskt yppas i filmen), musiken och framförallt ljudbilden som målas upp under actionsekvenserna. Synd bara att det här ljudet slösas bort på en såpass vedervärdig film som Resident Evil: Retribution faktiskt är.
Extramaterialet:
Här finns en salig blandning av featurettes som alla innehåller massvis av tröttsamt ryggdunkande och personer berättar hur roligt de haft under inspelningarna, två trötta kommentarspår varav ett är med Paul W.S Anderson samt skådespelarna Milla och Boris Kodjoe som håller sig på en ganska lättsam nivå, men det är inget som lämnar några bestående intryck. Här finns också några bortklippta scener och ett par trailers för några kommande Capcom-spel.