Revolver

Guy Ritchie är ett regissörsnamn som förpliktigar. Även om jag inte håller Lock Stock & Two Smoking Barrels och Snatch som filmgudarnas gåva till människan så var det riktigt coola, välgjorda och fräscha filmer i en brittisk gangstertradition som Ritchie både hyllade och förnyade. Revolver gick inte ens upp på bio i Sverige. Det hade kunnat vara ett resultat av en förslöad svensk filmindustri men i detta fallet är det definitivt ett varningstecken. Den var helt enkelt för dålig. Och nu har det dessutom tagit nästan tre år för den att komma ut på DVD. Det var knappast så det var tänkt när Ritchie skulle återvända till sina "It's the mother of fuck-ups, stupid"-rötter.

I huvudrollen ser vi Jason Statham som Jake, en hasardspelare som vinner nästan allt. När han vinner mot den ökända casinoägaren Macha så vinner han en gång för mycket vilket resulterar i att han får den undre världen med tvivelaktig moral efter sig. Men så dyker det upp två skyddsänglar i oväntad form och ger honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till.

Det var ungefär så mycket som jag förstod av handlingen. Vad jag däremot vet är att det hela kretsar mycket kring citatet: "Det enda sättet att bli bättre är att möta en skickligare motståndare". Över huvud taget har Ritchie använt sig mycket av citat i filmen och levererar gamla ordspråk som han försöker få till något klipskt. Och så ska det spelas schack också för det är ju som alla vet något som kräver väldigt mycket intelligens.

Problemet med Revolver är inte karaktärerna eller skådisarna utan att det är så infernaliskt rörigt. Precis när man tror att David Lynchs storys är kniviga så kommer Ritchie och levererar något pretentiöst och obegripligt om folk som lurar folk så att den som luras blir lurad för den som blev lurad var i själva verket någon annan. Ungefär.

Jag är övertygad om att det finns någon slags existentiell sensmoral som Ritchie vill komma åt men frågan är om det verkligen ska uppnås med att man efter filmen ska behöva sitta och titta på olika forskare och professorer som berättar om hur egot är den största charlatanen. Jo, det är sant. Det sitter ett gäng forskare och rundar av filmen. Märkligt. Mycket märkligt. Och i sann Lennon/Ono-anda så är allt så klart Madonnas fel.