Robot & Frank

Filmen:
Jag har alltid sett ljust på framtiden. Beroende på vilken teknik som möjliggörs först så har jag alltid varit övertygad om att ett eventuellt robotägarskap eller en admantiumsklett-transplation med tillhörande klor, skulle vara ett välkommet tillskott i vardagen. Fram tills jag såg skräpfilmen Robot & Frank. På 89 minuter krossades min framtidstro och jag utvecklade så svår robot-allergi att jag inte ens kan vara i samma rum som min el-tandborste eller min sladdlösa dammsugare.

Filmen handlar om Frank (Frank Langella) som lever ett tillsynes normalt pensionärsliv. Fikar, surar, snattar och hänger på bibblan. Hans utflugna ungar (Liv Tyler, James Marsden) köper en dag en sällskapsrobot till honom (vi befinner oss alltså i framtiden). Än så länge är allt väl - en film om en surmulen gamling med en besserwisser-robot. Skulle kunna bli kul. Men det blir det inte. Verkligen inte. Motsatsen.

Berättelsen om Frank och hans robot, som förövrigt ser ut som om den är från 1992, är skildrad med noll humor. Inte så att det är dålig eller svår begriplig humor - NOLL humor. Och det är inte bara humorn som är bannlyst från produktionen. Andra vitala byggstenar i filmmakandets ädla konst är också strikt förpassade, så som; dramatik, spänning och action. Kvar har vi en intetsägande smörja som svårligen går att uthärda, och än mindre, genre-bestämma.

Vem ligger då bakom denna fadäs? Manuset är skrivet av Christopher D. Ford. Hur tråkig är då denna herre egentligen? Utifrån Imdb att döma så är han såpass tråkig att det enda värt att nämna om honom är att han är allergisk mot penicillin. Dessutom är jag ganska säker på att han håller på att börja gråta på fotot. Men allergikern bär inte ensam skulden. Till sitt förfogande har han haft regissören Jake Schreier, som för övrigt titulerar sig som keyboard-spelare, vilket är en ganska diffus titel då egentligen vem som helst som har fingrar och ett keyboard kan göra anspråk på den.

Schreier har helt och hållet lyckats med konststycket att återge Fords redan bristfälliga manus helt utan någon som helst timing. Relationen mellan pensionären och hans koreanska skräp-robot är totalt ointressant. Som tittare ställer man sig fullkomligt likgiltig i nyckelscenerna om så Plåt-Niklas plötsligt skulle få kortslutning och strålskada Frank till döds i sömnen. Vilket förståss hade varit ett avsevärt mycket mer tillfredställande slut på eländet.

Det enda som drar upp betyget är att bildspråket inte är lika katastrofalt som resten av filmen. Skådespelarinsatserna är också godkända. Men i övrigt återspeglar rekvisitan budgeten och framtidskänslan är begränsad till att man stylat om en trött gammal moppe-bil i inledningsscenen och låtit en kopiator spela en av robotarna. Nog för att det är en indie-produktion, men här blir det banne mig inga sympatipoäng.

Bilden:
Robot & Frank kommer på en Blu-ray från Sony, och som sig bör så är det en stabil utgåva. Skärpan är riktigt bra och detaljrikedomen är så grym att man kan räkna löven på träden som svajar i vinden. Färgåtergivningen lämnar dock lite i övrigt att önska. Färgpalleten är medvetet nedtonad, men senast jag kollade så ska vitt inte vara gult. Filmen visas i formatet 2.40:1 och upplösningen är 1080p.

Ljudet:
Ljudspåret är också det bra. Dialogen är välbalanserad och DTS-HD 5.1 Master Audio-mixen lever stundtals ut sin prakt i samtliga kanaler. Robotljuden är dock på gränsen till fåniga och det verkar ha undgått Peter Sarsgaard, som står för robotens talan, att framtidsrobotar faktiskt snackar med tysk brytning. Men i det stora hela, en fint balanserad och tillfredställande ljud-mix utan ovälkomna skavanker.

Extramaterialet:
Snålt. Kommentarer av Jake Schreier och Cristopher D. Ford och ett vederstyggligt Robot Poster Campaign Gallery.