Roofman (Apple TV+)

1998, före detta US Army-fallskärmsjägaren Jeffrey Manchester beslutar sig för att råna en McDonalds via att hål i taket, detta eftersom han tröttnat på att leva som en fattiglapp med räkningar upp till hakan och en exfru som hatar honom för hans "loser ways". Detta är starten på en rånstorm från Jeffs hålls om slutar i att han drämmer hem dryga 1,6 miljoner dollar under ett års tid då han via taket kryper ned i 45 olika McDonalds-restauranger och tömmer deras kassaskåp dagen innan pengarna ska bankas. Men så kommer polisen, Jeff åker dit inte bara för väpnat rån utan även för kidnappning då han i omgångars omgångar frihetsberövat personalen på McDonalds då han låst in dem i frysrummet under sina kassaskåps-räder. 45 år, stannar strafftiden på vilket naturligtvis innebär att Jeff måste hitta ett sätt att rymma ur finkan.

Allt detta sker inom loppet av några minuter i början av streamingaktuella Roofman och är en 100% sann historia baserad på Jeffrey Manchesters tragiska liv och leverne. Bakom kameran står Derek Cianfrance som tidigare bland annat gjort Blue Valentine (tung, mörk, lysande) samt Ryan Gosling-klassikern A Place Beyond The Pines och i huvudrollen hittar vi en kraftigt nedbantat, tanig Channing Tatum som här skakat av sig samtliga av sina typiska "ismer" och därmed aldrig ens påminner om Magiska Micke och hans dansanta magrutor.

Roofman är en i raden av filmer som på konceptstadiet förbryllar mig o det grövsta. Detta eftersom det i grunden inte finns något att berätta här, framförallt inget av intresse. Det innebär ju såklart aldrig att filmen i sig, dess skådespelarinsatser och karaktärer inte är bra - åtminstone inte per definition men med tanke på alla de otroliga real life-historierna där ute som fortfarande inte förvandlats till långfilm, är det för egen del fullständigt absurt att en historia som Roofman blir gjord. Sensmoralen här är såklart att Jeff rånade 45 McDonalds, frihetsberövade 100+ personer och stal andra människors pengar, men gjorde allt av nödvändighet eftersom han i grunden är en väldigt vänlig man. Regissören Derek Cianfrance gör allt han kan och lite till för att bygga sympatier för Jeff som "missförstådd" och Tatum försöker med alla tänkbara medel porträttera en god man, med goda intentioner och goda värderingar. Jeff är snäll. Jeff är snäll. Jeff är god. God. God. Gudfruktig. Jeff är en bra far. God. Snäll. God far. Snäll pappa. Bra karl! Han rånar bara folk och företag för att han måste. Detta budskap hamras in så hårt här att det tills lut nästan blir parodiskt och med tanke på hur icke-spännande och ointressant hela premissen och incidenterna är, blir jag genuint nyfiken på vem som mutat vem angående finansiering av klartecken från namnstark storstudio att ens överväga idén om att filmatisera hans liv.

Med det sagt är skådespeleriet väldigt bra, här. Channig Tatum har tidigare visat prov på att han kan mycket, mycket mer än att åma sig på ett vardagsrumsbord, insmord i babyolja - och här lyckas han spela sårbar och panikslagen på ett sätt som fungerar, rakt igenom. Detsamma gäller naturligtvis den alltid lika bra Kirsten Dunst som innehar så mycket närvaro och även hon en inneboende sårbarhet som gör hennes karaktär Michelle till filmens mest trovärdiga. Det mänskliga dramat i relationen mellan Jeff och Michelle är bra men det blir för lite av det och det finns inget riktigt djup där heller, förrän under den sista sekunden i hela filmen. På det stora hela är Roofman ingen dålig film, däremot ointressant och förhållandevis entonig.

My name Jeff...