Run All Night

Filmen:
Kommer du ihåg när Liam Neeson räddade livet på lite drygt tolvhundra judar i Schindler's List? När han spelade världens mysigaste styvpappa i Richard Curtis underbara romkom Love Actually? Eller då han lärde upp självaste Batman att sparka rumpa i Christopher Nolans Batman Begins? Det gör jag. Anledningen till varför jag kommer ihåg allt det här är inte enbart för att jag äter fisk en gång i veckan och har ett fullt fungerande minne, utan också för att Neeson på senare år snöat in sig rätt ordentligt och i princip bara gjort om samma roll om och om igen - vilket gör att minnena från förr är det enda som tröstar en emellanåt.

Allt är Takens fel.

Det var där hans nya karriär som actionstjärna modell medelålder tog sin början. Över en natt förvandlades han från den seriösa skådespelaren Liam Neeson till att bli busets skräck nummer ett. En Steven Seagal som faktiskt kunde skådespela. En actionhjälte av den gamla skolan. Det funkade klockrent i den första Taken-filmen. Han övertygade fullkomligt som snorilsken pappa med förflutet som USA:s främsta mördarmaskin när han drämde till elakingar över halspartiet till höger och vänster och förklarade hur landet låg till för korkade kidnappare som gjorde misstaget att kidnappa hans dotter. Sen blev det lite tomgång på det hela. Taken 2. Non-Stop. Taken 3. Same shit, different name.

Och nu har alltså Run All Night släppts. En film som på förhand kändes som ytterligare en trött Taken-variant där Neeson spelar pappa som tvingas göra sitt yttersta för att hålla sin son vid liv när gangsters ledda av Ed Harris (i en av hans bättre roller på senare år) ger sig efter honom. Men lyckligtvis skiljer sig Run All Night åtminstone marginellt från mängden. Här är Neeson en nedsupen föredetting till torped åt lokal gangsterboss som får plocka fram sina gamla rumpkickarkunskaper för att rädda dagen. Så okej, lite Taken möter Non-Stop på karaktärsfronten, men blundar man för det är Run All Night betydligt mer underhållande än något Neeson gjort sen den första Taken. Tempot är skyhögt, actionscenerna riktigt bra och Neeson gör ett klockrent jobb i huvudrollen. Det är fullt ös och rejält med underhållning när Neeson och Kinnaman, som spelar hans son, försöker ta itu med elakingarna som Harris skickar efter dem.

En sömnig sidohistoria med Vincent D'Onofrio som rutinerad polis som varit Neeson på spåren i över 30 år hade gott och väl kunnat skippas helt och hållet, liksom ett onödigt stopp hemma hos Nick Nolte (vars raspiga whiskeyröst numera gör det närmast omöjligt att höra vad han säger). Den far och son-historia, där den trasiga relationen försöks plåstras om mitt emellan alla skottlossningar och nackbrytningar, som filmen envisas med att ha med hade också behövts slipats på en aning för att göra det mer intressant. Men förutom det känns manuset förvånansvärt fokuserat och med största prio att underhålla genom att låta Neeson och Kinnaman ha andan i halsen under större delen av filmen, inte minst när Common introduceras i berättelsen som en yrkesmördare utöver det vanliga.

Run All Night är en underhållande dumactionbagatell som står sig som det bästa i actionväg Neeson gjort sedan den första Taken.

Bilden:
Helt okej. Det är inget överdådigt eller särskilt imponerande som bjuds på i den här bildtransfern, utan mer en stabil och hyfsad bildkvalitet där skärpan pendlar mellan att vara bra och ytterst medelmåttig, där färgerna går från att vara dämpade till att kännas något överdrivna och där svärtan är den stora behållningen med sina mörka och inbjudande skuggor.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Inget märkvärdigt här heller, men DTS-HD Master Audio 7.1-ljudspåret gör ändå ett bra jobb med att fånga upp intensiteten i actionscenerna med kraftfulla surroundeffekter, tydliga dialoger och välmixad musik.

Extramaterialet:
Två kortare featurettes och ett par bortklippta scener.