Samaritan Girl

I Samaritan Girl får vi följa tonårsflickan Jae-Young som säljer sin kropp till äldre herrar. Till sin hjälp har hon väninnan Yeo-Jin som tar hand om betalningar och håller vakt utanför. Men en dag förändras allt. Jae-Young dör och Yeo-Jin bearbetar sorgen på ett lite annorlunda sätt. Hon söker upp alla Jae-Youngs kunder, återupplever det som hon gjorde med männen och betalar sen för besväret. Yeo-Jins pappa får emellertid kännedom om hennes sexbesök och påbörjar en systematisk misshandel av kunderna.

En bra film griper tag i åskådaren. Samaritan Girl gör mer än så. Den kopplar ett strypgrepp på en och släpper inte taget förrän eftertexterna rullar. Det är en dyster berättelse om människans mörkare sidor. En film att må illa till. Vilket i det här fallet är både positivt och negativt. Positivt i den mening att regissören Kim Ki-Duk fångar upp skitigheten och det blytunga allvaret i filmens tema på ett lysande sätt. Hans filmspråk formligen luktar av ångest och elände.

Men också negativt för att man som tittare har en jobbig uppgift framför sig. Den enormt deprimerande stämningen kombinerat med ett mördande lågt tempo gör filmupplevelsen till en svårtuggad munsbit. Det är inte nödvändigtvis något fel med ett långsamt tempo. Men här kunde man gott och väl ha skruvat upp tempot en aning, om inte annat bara för att bespara oss tittare träsmaken.

Samaritan Girl är definitivt inte en film för alla. De enda riktiga glädjestunderna uppenbarar sig när man fnissar åt överspelet hos vissa av skådisarna. Det är med andra ord en film som gör en nedstämd. Här finns inget glorifierande kring filmens allvarsamma tema (prostitution) och inget sockersött Hollywoodslut. Kim Ki-Duk briljerar med sin oerhört vackra regi, men misslyckas med bedriften att hålla uppe intressefaktorn hela vägen. Det blir, ärligt talat, riktigt tråkigt emellanåt. Vilket är synd, jag hade nämligen tänkt förära den med en glimrande 7:a, nu får det bli en relativt stark 6:a istället.