San Andreas

Filmen:
Kommer du ihåg 2012? Inte året alltså, utan filmen. Den där fullkomligt idiotiska och allmänt vedervärdiga katastrofrullen signerad Roland Emmerich där John Cusack och kompani kämpade för glatta livet när världen fick för sig att gå under? San Andreas är i stort sett samma film, men med The Rock i huvudrollen och handlingen helt förlagd på den amerikanska västkusten. Det är där som katastrofen tar sin början när en massiv jordbävning totalförstör Hooverdammen och sedan hotar att slita loss i stort sett hela Kalifornien från sin nuvarande plats.

The Rock, eller Dwayne Johnson som han väljer att kalla sig numera, spelar supergrymma piloten Ray (som inte har något efternamn) vid räddningstjänsten med rejäla patriotmeriter från flera uppdrag i krigsdrabbade zoner. Han är med andra ord den perfekta personen att ordna upp den fruktansvärda situationen och rädda dagen. En amerikansk hjälte från topp till tå. Men nä. Ray visar sig snabbt vara världens sämsta livräddare. En man som uppenbarligen ger blanka fasen i sin yrkesheder då han bestämmer sig för att ta sin helikopter, strunta i folk som uppenbarligen är i desperat behov av omedelbart hjälp och istället leta efter sin familj som han kanske, eventuellt och egentligen högst tvivelaktigt måste rädda.

Lägg därtill en ny kärlek till ex-frun som är både snorrik och allmänt hemsk som person på samma gång, två stycken brittiska killar som är tänkt att agera som något slags humorinslag mitt i allt elände och Paul Giamatti som springer runt med trötta vetenskapstermer för att försöka förklara handlingen för tittarna - och du har alla ingredienser som krävs för att skapa ett karaktärsgalleri helt utan några karaktärer värda att ödsla sin tid eller energi på. Inte för att Carlton Cuse, med meriter från TV-serien Lost, är särskilt intresserad av karaktärerna. Han verkar mest fokusera på klyscha efter klyscha med en trasig familj och förhoppningar om att lappa ihop relationen igen.

Men framförallt en massa explosioner, byggnader som faller sönder, gigantiska tsunamis och The Rock som brassar omkring i allt ifrån helikopter till litet flygplan och båt för att kunna återförena familjen. Även en massa scener där karaktärer med andan i halsen Usain Bolt-springer ifrån sprickor i marken eller fallande bråte med bara några millimeter till godo.

Det hjälper inte att CGI-effekter känns skrattretande billiga på sina håll. Där framförallt vatteneffekterna mest liknar havregrynsgröt och såväl bilar som karaktärer helt saknar realism när de fladdrar omkring som om de var byggda av studsbollar. Att inte ens försöka få de fysiska aspekterna av objekt och personer när de kolliderar med något att kännas någorlunda realistiskt är så otroligt slött och slarvigt att det helt enkelt inte borde få förekomma i en storfilm med den här budgeten. Skådespeleriet gör inte heller saken bättre. The Rock fortsätter visa att han passar betydligt bättre i lite mer oseriösa sammanhang som Pain & Gain och The Rundown. Här känns han bara väldigt, väldigt stel. Precis som övriga i ensemblen.

San Andreas kan du med gott samvete hoppa över och istället kolla på gamla kvalitetskatastrofrullar som The Poseidon Adventure eller The Towering Inferno. Helt utan dassig CGI, fyllda av spänning (till skillnad från det här högljudda sömnpillret) och med skådespelare som inte behöver hjälp med att skådespela sig ur skjortorna.

Bilden:
Ljusår bättre än filmen. Här bjuds på en genomgående vass skärpa där inga detaljer lämnas åt slumpen och såväl bak- som förgrunder sprudlar av smådetaljer att upptäcka, välbalanserade färger som aldrig faller för frestelsen att blöda och en riktigt solid svärta som gör de mörkare scenerna till en fröjd att bevittna. San Andreas ser strålande ut på Blu-ray.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Även ljudmässigt är det svårt att inte blåsas av stolen när man slår igång filmen. San Andreas har mixats med ett Atmos-spår som även inkluderats i utgåvan och som är så följsamt och kraftfullt i sina surroundeffekter att det verkligen är som att befinna sig mitt i centrum för de otaliga katastroferna som äger rum under filmens gång. Varenda liten detalj i ljudbilden har mixats med sådan omsorg och kärlek att det nästan är så att man förlåter flera av filmens sämsta inslag bara för att ljudet är så oerhört bra. Det är referensklass så det sjunger om det och en av de bästa ljudmixarna jag hört på mycket, mycket länge.

Extramaterialet:
Ett rätt trist kommentarspår med regissören Brad Peyton, ett par kortare featurettes, några bortklippta scener och ett gag-reel som överraskande nog inte består av hela filmen där skådespelarna försöker hålla sig för skratt åt det hemska manuset, utan endast klockar in på dryga två minuter.