Saw 2

Det finns många olika typer av galenskap. Hur många som helst egentligen. Men den typ av galenskap där en person får bo på hotell de luxe med madrasserade väggar och ha en sådan där läcker vit tröja med fladdriga armar som är lite för trång samt får för sig att krokodilen på Lacoste-tröjorna snart ska äta upp mänskligheten är inte speciellt intressant för Hollywood. Psykopater däremot, med en intelligens som skulle få alla IQ-tester att självantända, är alltid lika spännande att rota i. Lyckas man riktigt bra kan man till och med förvandla psykopaten till en hjälte och få publiken att fatta sympati för honom. Det i sin tur säger kanske en del om åskådarens galenskap. Men jag tror knappast jag är ensam om att heja lite på till exempel Hannibal Lecter.

Hur som helst. När seriemördaren Jigsaw återvänder för ytterligare en sadistisk holmgång möts han föga förvånande inte av jubel och röda mattor. Istället stöter han på en välkomstkommitté i form av den hårdföre poliskommissarien Eric Matthews som inte har några problem med att fängsla honom förvånansvärt lätt. Och när saker och ting verkar för bra för att vara sant så är det som bekant ofta det. Maktförhållandet ändras tämligen omgående när det visar sig att Jigsaw gillrat en dödsfälla för Matthews son där tiden håller på att rinna ut. Precis som i första filmen är kameran riggad så att både åskådaren och Matthews kan ta del av dödsleken.

Till skillnad från förra Saw-filmen utspelar sig uppföljaren på större ytor och inkluderar betydligt fler karaktärer vilket gör att man går miste om den klaustrofobiska kammarspelskänslan som första filmen framgångsrikt nyttjade sig av. Annars är det samma visa som förra gången Jigsaw var i farten; skådisarna verkar lida av svårartad scenskräck och trovärdighet och logik lämnades hemma. För mig som växte upp på 80-talet när pojkbandet New Kids on the Block dyrkades av varenda tonåring i varje stad är det obetalbart komiskt att se Donnie Wahlberg i rollen som den utsatte polisen. Wahlberg var nämligen en av de smörsjungande medlemmarna i bandet som brukade ta taffliga danssteg medan han mimade "Step by step, oh baby". Det är upp till var och en att avgöra vilken del av hans karriär som är mest lyckosam.

När jag recenserade första filmen landade betyget på en 7:a. Jag tycker uppföljaren är något svagare och lite av nyhetens behag har försvunnit nu när produktionen vuxit sig större. Å andra sidan finns det även här en överraskande slutkläm väl värd att vänta på och jag erkänner villigt, liksom med första filmen, att jag inte på något sätt kunde förutse twisten i slutet. Och det mörka smutsiga Seven-konceptet med miljöer som skulle få vilken städfirma som helst sjukskriven av utbrändhet har inte hunnit bli tröttsamt riktigt ännu. Men galne Jigsaw kommer aldrig bli en folkkär psykopat som man hejar på. Han har inte tillräckligt mycket karisma för det.

DVD-utgåvan från Scanbox är identisk med den amerikanska R1:an jag har sedan tidigare. Det vill säga extramaterialet består av kommentarspår där regissören och två av skådisarna roar sig lite utan att gå in för djupt i filmiska detaljer. Det medföljer även klipp från Jigsaws fällor och hur man har gjort dem samt storyboard. Omslaget är ganska läckert med "genomskinligt" fodral så att man ser skivan. Är ni väldigt förtjusta i filmen så är det dock lika bra att vänta med att skaffa den då det med all sannolikhet kommer en ännu maffigare utgåva.