Saw

När Adam och Lawrence vaknar upp så önskar de snart att de bara hade vaknat på fel sida. Istället finner de sig fastkedjade i varsitt hörn av ett sjabbig badrum som skulle få vilken skoltoalett som helst att framstå som varje städpedants dröm. Mannen bakom bortförandet är en seriemördare som går under namnet "Jigsaw". Hans specialitet är att iscensätta fällor där folk tvingas till extrema påfrestningar för att rädda livhanken. En aptitretare är till exempel att placera mekaniska hajkäftar kring en kvinnas huvud där enda vägen till räddning är att skära upp magen på sin pojkvän. Medan han fortfarande lever. Adam och Lawrence är alltså Jigsaws nästa offer och de förstår snart att enda sättet att undkomma är att göra ett val. Ett val som består av om man är beredd att döda den andre för att få sin frihet.

Saw är psychothrillern som kom från ingenstans men snabbt nämndes i samma andetag som storheter som Seven och Cube. De australiensiska filmstudenterna som är hjärnorna bakom filmen har satsat på en genomgående mörk och rå ton, inte minst rent filmtekniskt där bilden är medvetet sjaskig och miljöerna andas klaustrofobisk utsatthet. Med tanke på att budgeten landar på den i sammanhanget blygsamma siffran 1200000 dollar så får regissören helt klart ut mycket för pengarna och visar att en slagkraftig idé kan bära en film en bra bit på vägen. Men ända fram når inte Saw. De uppenbara logiska tillkortakommandena och bedrövliga skådespeleriet går inte att bortse ifrån. Att låta en 80-talsrelik som Danny Glover vara dragplåster i en roll som revanschlysten och allmänt odräglig polis känns som ett så pass dåligt drag att de som skött skådespelarcastingen borde låsas in på livstid och tvingas titta på Uwe Bolls samtliga filmer i slow-motion. Detsamma gäller för Cary Elwes vars enda bedrift är att dra till uppmärksamhet från världens alla modepoliser efter sin roll i Robin Hood-parodin Karlar i trikåer.

Efter att ha sett Saw ett par gånger är jag betydligt mindre entusiastisk än vad jag var efter att ha sett den första gången. Jag imponeras fortfarande av initiativet och skaparglädjen hos upphovsmännen och gillar till skillnad från många andra filmens slutkläm som får hjärncellerna att svettas ett tag framöver. Men bristerna framträder tydligare för varje tittning vilket är extra trist med tanke på att betyget hade blivit både ett och två snäpp högre om karaktärerna hade blivit mer genomarbetade och stora delar av skådespelarensemblen bytts ut. Och det verkar faktiskt som att Gamereactor har läsare ända borta i Hollywood. I alla fall inbillar jag mig det eftersom mina synpunkter verkar ha tagits i beaktande nu när uppföljaren till Saw håller på att spelas in. Borta är så gott som hela rollistan från första filmen och storyn ser till synes ut att bli aningen tightare och mindre krystad.

Saw finns både som 1-disc och 2-disc där man bör satsa på den sistnämnda utgåvan om man är intresserad av detaljer och material kring inspelningen där en hel skiva ägnas åt extramaterial.