Saw X (Amazon Prime)

Det finns så himla, himla många syndare där ute och alla måste ju bekänna färg, bestraffas, förlikas med det faktum att deras moraliskt förkastliga brott resulterar i andra människors lidande. Om du snattat en låda Noblesse på lokala Ica-butiken, ska du dö. Lita på att allas vår Messias "Jigsaw" kommer att spänna upp dig som en mäla mellan två enorma sågblad och låta dig antingen fly undan ditt blodiga öde genom att äta så pass mycket av Marabous lövtunna bjudchoklad att din buk sprängs och sågbladens vildsinta framfart hindras, eller... Så dör du. Du sågas itu. Likt en försvarslös bit saltgurka.

Alla har vi sett Saw. Ettan, tvåan, trean, fyran, femman, sexan, sjuan, åttan och kanske till och med nian. Det finns dessutom stickspår här, spin-offs och annat gorm vilket gör detta till en lika envist odödlig skräckföljetong som självaste Halloween, eller varför inte Fredagen den 13:e. I Saw X, som utspelar sig mellan den första och andra filmen (trots att Jigsaw ser ut att vara 90 år gammal) letar ultramördaren Kramer (Tobin Bell) efter ett mirakulöst botemedel mot sin dödliga hjärncancer, stöter på en bunt norska lurendrejare som blåser desperata cancer-patienter på deras livs besparingar genom att erbjuda en experimentell, ny behandlingsform som beskrivs som ett mirakel.

Kramer får veta via en kompis ur hans cancer-samtalsgrupp att norskarnas behandlingsform är makalös och drar till Mexiko för att få tumören utplockad. Väl där stöter han på slimmat välklädda superproffs till bedragare som på bara något enstaka dygn lyckats håva in Jigsaws besparingar och lämnat honom drogad och sängbunden på ett hotellrum. När han efter ett par misstänkta, bortglömda, slarviga detaljer börjar inse att han mycket väl kan ha blivit grundlurad, ringer han såklart dit medhjälparen Amanda, intar en övergiven lagerlokal, kidnappar samtliga inblandade och inleder dödandet med hjälp av sina finurligt mordiska superfällor.

Saw X är ett genuint försök att göra Kramer/Jigsaw till en människa snarare än en mörk, läskig röst ur en liten bandspelare. Hans lidande på grund av cancern porträtteras med lagom mängd sölig empati och hans naiva och desperata jakt på ett botemedel och hans förhoppning om att bedragarnas metoder ska fungera, fungerar väl. Att han måste döda dem alla (eller åtminstone spänna upp dem i dödsfällor) för att lära samtliga av skurkarna en värdefull läxa i moral, vett och etikett är ju lite tramsigt i sin egen koncentrerade högfärdighet - men också roligt. Det sämsta med Saw-filmerna har för mig alltid varit skådespeleriet medan det bästa såklart alltid varit de uppfinningsrikt absurda dödsfällorna. Så även här. Tobin Bell i rollen som Jigsaw är ganska dålig. Torr, uttryckslös med klen närvaro och den numer direkt ohyggligt plastikopererade Shawnee Smith är fortfarande lika kass som medhjälparen Amanda.

Offren som slaktas i fällorna är inte heller särskilt bra på att agera men fällorna fick mig att skratta rätt högljutt ett par gånger. En av dem suger ut ögonen på den påstådda hjärnkirurgen om han inte vrider på en ratt som knäcker fingrarna upp på ovansidan av hans handflata på hans "kirurgihand" medan en annan tvingar en av låtsassköterskorna att såga av sitt eget lårben med en sån pianovajer. Jag kanske är hemsk. Eller jag är ju hemsk, för jag har skrattat mycket åt den här filmen precis som jag skrattade ganska mycket åt den förra Saw-rullen jag glutta på. Det är inte särskilt bra, men heller aldrig dåligt. Produktionsdesignen är lortigt mörkgrön och blodet sprutar ju medan fotot är ordinärt precis som musiken och klippningen. Här får man verkligen vad som går att förvänta sig av Saw, varken mer eller mindre.