Scream 7

Den första Scream-filmen från 1996 nådde snabbt kultstatus och förändrade något i slashergenren. Skräckfilmslegendaren Wes Craven regisserade de första fyra filmerna i serien. Han gick bort 2015 och lämnade efter sig ett rejält arv att ta över. Seriens reboot i form av den femte delen, som passande nog fick heta Scream istället för Scream 5, släpptes 2022. Jag älskar skräck men har aldrig varit något direkt fan av vare sig filmserien eller slashers över lag. Jag har aldrig tyckt att det kittlat särskilt mycket. Inte nog med nerv, inte nog med obehag, för mycket förlitar sig på billiga jump scares. Rebooten, i regi av Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett såg jag på bio. Den imponerade inte överdrivet. Det var för mycket fokus på humor som ofta föll. Scream VI, som kom året efter, regisserades av samma duo och den tyckte jag betydligt mycket mer om. Humorn balanserades bättre, några av twisterna var riktigt fina och den innehöll mer nerv än tidigare.

Nu är det alltså dags för Ghostface att återvända i Scream 7, och den här gången är det Kevin Williamson som sitter i registolen. Ett val så gott som något med tanke på att Williamson varit med och skrivit samtliga delar. Det hela inleds med en scen i Macher House, det ikoniska huset där första filmens klimax utspelar sig. Nu förvandlat till museum/upplevelsecenter som man kan övernatta i för en Stab-experience. Alla fattar hur den här inledningen slutar. Sidney Prescott har byggt ett nytt liv i en ny stad. Hon är gift med stadens sheriff och relationen till äldsta dottern Tatum skaver.

"Fucking motherhood", som Sidney sammanfattar situationen efter ett bråk. Det dröjer naturligtvis inte länge förrän Ghostface gör entré och jakten är igång. Vi bjuds på samma typ av karaktärsgalleri som vanligt, det pratas om "reglerna" från Stab-filmerna och teorier om vem - eller vilka - som är mördarna. Det är högt tempo, snyggt och bitvis ganska underhållande - men väldigt urvattnat. Det bjuds liksom inte på några direkta överraskningar. Scream har länge känts som typen av filmserie som går att sammanfatta med "seen one, seen all", även om den sjätte delen försökte bryta lite ny mark, vilket jag tyckte var lite uppfriskande, även om åsikterna går isär kring hur lyckat det var.

Är man ett stort fan av serien finns det säkert mycket att tycka om, men den lär inte göra mycket för att charma folk som (likt undertecknad) inte är helt sålda på konceptet. Morden är snarlika, med något undantag, det är samma trötta användning av jump scares för att bygga upp stämning och obehag. Och det fascinerar fortfarande hur mördarna blir smått oövervinnliga (inte Michael Myers-invincible, men ändå) så fort de får på sig mask och kappa. Sammanfattningsvis så är det återigen rätt uttjatat och jag kommer på mig själv med att sucka lite uppgivet på fler än ett ställe. Det bjuds inte på nog med överraskningar. Ingenting sticker egentligen ut, för mycket återanvänds. Och skådespeleriet kan som bäst beskrivas som träigt. Men det blir ändå ganska underhållande och det finns några scener som är härliga.

En film fylld av kniviga situationer, som Mackan föreslog att jag skulle skriva och - det sammanfattar det ju på riktigt Göteborgs-manér. Kanske, kanske är det faktiskt dags att låta den där Ghostface-masken vila?