
Det går, särskilt såhär 27 år senare, inte blunda för hur märkvärdig och originell den var - Wes Cravens Scream. På det sätt som han skrämdes på gamla, inarbetade premisser medan han samtidigt lekte med gamla manér och drev med stora delar av genren han under många år hade varit med och byggt upp, var och är imponerande. Scream (1996) är en lysande slasher. En av de absolut bästa. Resten av filmerna i denna evighetslånga följetong? Nja. Inget som jag avser hylla, tyvärr. Jag gillar egentligen bara den första filmen. Scream (V) från fjolåret hyllades både högt och brett, omskrevs som en inspirerad och snygg återkomst för Cravens gamla följetong. För egen del kändes den filmen mest bara som en fantasilös, trött, slö upprepning och därmed var mina förväntningar på Scream VI hopplöst låga.
I den här filmen har överlevarna från förra holmgången, Sam, Tara, Mindy och Chad flytt den bloddränkta småstaden Woodsboro och landat i New York där de går i skolan, delar lägenhet och försöker glömma det faktum att de stod i centrum för ett massivt blodbad bara för dryga året sedan. Det tar dock inte lång tid innan gamle Ghost Face dyker upp igen med båda kappa, mask och jaktkniv och precis som vanligt, precis som i de 64 föregångarna, handlar det för Sam och Tara om att fly för sina liv.
Receptet som Scream alltid baserats på känns för egen del så fasansfullt uttjatat idag att det är svårt att finna någon slags underhållning i det som sker. Vi vet att Ghostface mördar urskilningslöst numer och inte för att lyda någon slags skräckfilmskodex, vi vet att han snubblar på allt varje gång han avser att försöka döda huvudpersonerna medan han aldrig snubblar när han sticker ned birollsfigurer. Vi vet att det svärs mycket, det skärs mycket (med ovan nämnda jaktkniven) och vi vet att det bakom masken gömmer sig en kompis till offren som jagas hela filmen igenom. Jag förstår att Ready or Not-skaparna Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett vill skaka om lite här, förnya receptet och göra något en smula annorlunda utan att för den skull frångå vad som gör Scream till Scream, men det räcker inte med en New York-resa, tyvärr. Storyn utspelar sig på tre platser, filmen känns klaustrofobisk och småskalig och mordscenerna är särskilt fantasifattiga.
Wes Cravens syn på genren och på det sätt som han lekte med begrepp och manér i den allra första filmen var fräscht för sin tid. Som en motpol till detta känns Scream VI mossig, på alla tänkbara sätt, och om Wes hade levt hade han mest troligt suckat djupt åt det faktum att denna film går i skräckfilmsfällorna som den första rullen hånade. Varje gång någon av Tara eller Sam (eller Mindy, Chad eller Gale) lyckas klappa ned Ghost Face med en lampa, tegelsten eller ett soffbord och mördaren svimmar av för en kort sekund vägrar de i omgångar att fortsätta slå eller ens plocka bort masken vilket efter 19:e gången bara blir parodiskt på det där sömnigt korkade viset som hör gamla skolans skräckfilmer till. På samma sätt är jag så obegripligt leds på att offren som springer och jagas av mördaren ska trilla, i varenda scen i varenda slasher som gjorts. Lek lite med gamla klyschor istället, låt ett av offren vara tillräckligt snabb för att kunna undkomma och överraska mig som tittare, istället för att hela tiden gnägga på i samma hjulspår.
Dermot Mulroney hjälper upp Scream VI en betygspinne med sin pondus och rutin medan framförallt Vänner-stjärnan Courteney Cox inte lyckas förmedla en enda liten känsla under en enda liten scen eftersom hennes ansikte är fullständigt sönderopererat och helt stelt, som en gammal plastmask. Wednesday-stjärnan Jenny Ortega är också enfaldig i sina uttryck, lyckas vare sig spela skrämd, tuff eller sårbar och på det stora hela är sluttwisten (om man nu kan kalla den för det) förutsägbar och idémässigt tunn. Det finns en del scener här då knivarna används för att skapa chockvärde och Scream VI känns oväntat brutal, särskilt mot slutet, vilket jag gillar och tempot känns tightare än i femman, men någon storslagen slasher är detta inte.