Seven Pounds

Filmen:
Hur sonar man sina brott på bästa sätt? Hur värnar man om livet? Existensiella frågor behandlas i ett småskaligt relationsdrama om uppoffringar och samvete när regissören bakom Jakten på lycka återvänder.

Jag visste inte mycket om Seven Pounds innan jag såg den. Det tror jag var tur. Första halvan av filmen förbryllade mig, andra halvan förtrollade. Åtminstone lite. Den bökiga strukturen i Muccinos berättande fungerade väl, ändå, trots obligatoriska logikluckor när man hoppar mellan tid och rum och låter endast en övertydlig symbolik föra historien framåt.

Gabriele Muccinos andra amerikanska långfilm (första hette Jakten på lycka och nominerades till en radda Oscars) är berättarmässigt skickligare än Jakten på Lycka, men inte lika stabilt agerad från Smiths sida. En bra film dock, sorglig, tänkvärd och trots överdriven tematik väldigt lyckad.

Jag förstår att många har tyckt att Seven Pounds varit "känslomässigt manipulativ". Jag förstår också att flera kritiker kallat den "ytligt uppblåst". För mig kändes den genuin, och framförallt nyansrik. Seven Pounds säger en sak väldigt väl: Livet är betydelsefullt, övermäktigt och väl värt stora uppoffringar. Hade det inte varit för Will Smiths lite väl ensidiga rolltolkning hade jag kallat filmen kanonbra, till och med.

Det märks så tydligt att Smith är en på sin höjd skaplig dramaskådis i samtliga av nyckelscenerna i Seven Pounds. Hans ledsna hundmin och konstant rynkade panna blir efter ett tag ett tjatigt light-uttryck för en plågad själ. När han bryter ihop i regnet efter att ha konfronterats av sin bror, blir hund/pussmunnen bara för mycket och det är ohyggligt svårt att se om Smith är förstoppad eller genuint sorgsen.

Istället är det Rosario Dawson som briljerar. Jag har sagt det åtskilliga gånger - den här damen är konstant underskattad och alltid genialt bra i allt hon gör. Även mindre och mer lättflirtade roller. I Seven Pounds spelar hon med en försiktig skönhet och en sårbarhet som känns rysligt äkta. Nu får Drömfabriken börja ge henne lite stora huvudroller, och det snabbt.

Bilden:
Seven Pounds levereras här i en 1080p/AVC MPEG-4-transfer som imponerar, men inte rakt igenom. För medan skärpen, detaljrikedomen och den totala avsaknaden av brus, artefakter och eventuella polariseringar glädjer, är det de ojämna färgsticken som irriterar. Seven Pounds känns onödigt grön i bilden under långa perioder vilket gör att framförallt hudtonerna i många av scenerna känns konstlade. Jag tror absolut inte detta är gjort med flit för att förstärka en viss känsla under vissa av scenerna, utan bara ett misstag som gjorts i transfer-arbetet från Sonys sida. Bäst är Seven Pounds i de mörka nattscenerna då Sony gjort ett mästerligt arbete med kontrasten och färgerna.

Ljudet:
Som du kanske redan räknat ut är Seven Pounds ingen film att fräsa på om man vill glänsa med sin nya Dolby True HD 5.1-förstärkare för polarna. Filmen innehåller inte en enda explosion och varje del av varje liten scen är subtilt presenterad med en försiktig ljudmix. Med det sagt är Seven Pounds inte alls dålig beträffande ljudet, tvärtom. Här bjuds på perfekt mixad dialog, härlig fyllig musik och djup bas.

Extramaterialet:
På den här skivan finns det en hel del extramaterial som känns väl avvägt och konstant intressant. Bäst är kortfilmen Seven Views on Seven Pounds och de fyra minutrarna av bortplockade scener som här erbjuds.