Shall we Dance?

Filmen:
Richard Gere axlar här rollen som mannen i det perfekta äktenskapet. Han har ett bra jobb, mycket pengar och en underbar fru. Under ytan döljer sig dock en djup tristess och ett sökande efter lycka. Varje dag på väg hem från jobbet åker han förbi en dansskola och fascineras av den vackra kvinnan i fönstret. Till slut tar han steget och kliver in i dansstudion och anmäler sig till danslektioner för att få träffa henne. Till sin egen förvåning upptäcker han att dans är riktigt lattjo men gör allt för att dölja sitt intresse.

Shall we Dance? är baserad på en japansk film från mitten av 90-talet. I Japan är det tydligen stor skam att som tjänsteman börja dansa på fritiden men i USA med alla dess knäppgökar känns det inte lika weird. Redan där börjar filmen brista i trovärdighet. Men Shall we Dance? är ändå en småcharmig och rolig romantisk komedi. Karaktärerna är galet överdrivna och Jennifer Lopez som redan i unga år började dansa passar som fisken i vattnet på dansgolvet. Den gamla Rickan har också lite danstalang.

Bilden:
Det börjar bli lite tjatigt men Disney kan det här med Blu-ray. De satsar helhjärtat och tror verkligen på formatet. Inte heller Shall we Dance? är ett undantag utan följer i samma spår som tidigare titlar med kanonfin bild. Färgerna är grymt bra balanserade och kontrasten likaså. Svärtan håller också toppklass. Bilden är också mycket skarp och det är gott med detaljer. Den enda plumpen är att en aning kantförstärkning har använts och sådant borde inte få förekomma överhuvudtaget. Shall we Dance? levereras på en BD-50, kodecen som används är VC-1 och formatet är 1,85:1.

Ljudet:
Även ljudspåret håller hög klass. Det medföljer en okomprimerad PCM 5.1 ljudmix som bör lämna få otillfredsställda. Dialogen är hur tydlig som helst och ljudbilden omfamnar på ett läckert sätt. Musiken låter riktigt bra och tillsammans med de välanpassade surroundeffekterna är det en riktigt bra ljudupplevelse. Det är bara en enda grej jag stör mig på och det är att amerikanarna får en lite bättre 48kHz/24-bitars variant medans vi europeér får nöja oss med 48kHz/16-bit. Det må verka totalt övernördigt att jaga siffror men detta är en principsak.

Extramaterialet:
Då var det dags att ta sig an extramaterialet. Till att börja med kan jag nämna en 24 minuter lång behind-the-scenes. Det bjuds på renodlat rövslickeri när det är som sämst och jag höll på att kräkas. Lika dålig är "Beginners Ballroom" som kan tänkas bjuda på lite nybörjartricks men återigen detta fjäskande. Det finns fem stycken bortklippta scener också på totalt 17 minuter men de tillför inget vettigt. Den sista featuretten är en kort 4-minutare "The Music of Shall we Dance?". Inget vidare den heller. Det bästa av extramaterialet är kommentatorspåret med regissören Peter Chelsom. Som förvisso pratar ganska mycket om hur bra skådespelarna är men nämner lite intressanta saker då och då.