Shame

Filmen:
Det är inte ofta man önskar att en film hade haft en riktigt dålig trailer som marknadsföring. Men i fallet Shame är det precis så man känner. Trailern var fantastiskt uppbyggd. Nervig och stämningsfull. Pulserande andhämtning som perfekt bakgrundsljud till de tjusiga bilderna. Michael Fassbender i sitt livs roll? Verkade inte bättre. Det kändes som en solklar fullpoängare av trailern att döma.

Filmen som helhet är en helt annan historia. Steve McQueens mörka drama om sexmissbrukaren Brandon som kämpar för att ta sig igenom vardagen är inte dålig. Rent tekniskt är den rentav briljant. Fotot är ljuvligt, precis som klippningen. Men den lyckas aldrig leva upp till de skyhöga förväntningarna som kom med trailern. Manusmässigt är det en ganska meningslös film där många scener känns tjatiga. Det är sexscen efter sexscen. Nya kvinnor. Nya män. Samma ångest hos Fassbenders karaktär. Men aldrig någon förklaring till varför han gör som han gör. Bara mer sex. Mer nakenscener med Fassbender som visar allt. På sätt och vis fångar det upp meningslösheten Brandon känner. Att det gapande hålet inom honom inte kan fyllas hur många han än ligger med.

Men McQueen som är en skicklig berättare borde veta bättre än att bara skrapa på ytan. Här finns ju tidernas chans att skapa någonting utöver det vanliga. Varför inte gå in mer på djupet hos huvudkaraktären? Istället går McQueen den enkla vägen. Han skippar djup till förmån för vågade sexscener och plågsamma partier med Carey Mulligan. Hon spelar syster till Brandon och är verkligen inte särskilt imponerande. Denna talangfulla kvinna som var så duktig i Drive och An Education är direkt gräslig i Shame. Mycket beror på manuset. Karaktären är pannkaksplatt.

Lyckligtvis gör Fassbender bättre ifrån sig och bär filmen på sina axlar i många stunder. Han jobbar mycket med ansiktsuttryck och gör sitt yttersta för att förmedla bilden av en sjuk människa. Det lyckas utmärkt i många lägen. Scenen i tunnelbanetåget där Fassbender delar blickar med en kvinna är ett sådant ögonblick. Otroligt laddat där blickarna säger mer än tusen ord. Faktum är att många av de bästa scenerna i Shame utspelas utan dialog.

Dessa ögonblick är dock alldeles för få för att väga upp bristerna som genomsyrar Shame. Brister som hindrar den från att vara det mästerverk den borde vara och istället gör den ganska medelmåttig.

Bilden:
Shame har ett härligt filmiskt utseende tack vare att den filmats på 35mm film istället för digitalt, men det innebär också att vi får dras med en hel del brus framförallt under filmens mörkare scener. Även skärpan blir lite lidande under dessa partier då den känns något mjuk och suddig. I övrigt är det en bra transfer med ett läckert färgschema i kyliga blå toner som den dominerande faktorn samt en bra svärta.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.36:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett fylligt och levande DTS-HD Master Audio 5.1-spår med kristallklara dialoger, ljuvligt omfång och subtilt mixade omgivningsljud. Överraskande nog används även basen en hel del under filmens gång och detta ger filmens mer intensiva scener ett extra lyft. Musiken är även den välmixad och Harry Escotts stämningsfulla toner låter ljuvligt i den här mixen.

Extramaterialet:
Ingenting.