Shanghai

Filmen:
Mikael Håfström har verkligen anammat den svenska mellanmjölksmentaliteten (som får filmskapare och publik i vårt avlånga namn att nöja sig med medelmåttiga dussinproduktioner som varken är särskilt bra eller dåliga, utan bara plågsamt mediokra; typ Wallander/Änglagård) även i Hollywood. Från hans USA-debut med Derailed till hans senaste produktion som är andra världskrigsthrillern Shanghai har kvalitén genomgående legat på svaga 5:or och 6:or i betyg.

Shanghai är en noir-doftande film där John Cusack spelar amerikansk agent som skickas till Shanghai och dras in i ett nät av korruption, dubbelspel och misstro när han börjar utreda vad som egentligen låg bakom en väns plötsliga död. Håfström vill så gärna få oss att tänka på Riddarfalken från Malta eller Casablanca när vi tittar på Shanghai. Han slänger in en riktig femme fatale i form av Gong Li, folk röker som besatta och klädmodet är stiligt till tusen som sig bör på 40-talsmanér. Men grejen är att berättelsen aldrig lyfter och tråkmånsen Cusack är så långt ifrån Bogart man kan komma. Det hjälper inte ens att man använder sig av såna fina aktörer som Jeffrey Dean Morgan, Ken Watanabe och självaste Chow Yun Fat i biroller. Berättelsen är på tok för oengagerande för att hålla uppe ens intresse i dryga två timmar.

Håfström bjuder visserligen på ett ganska läckert kameraarbete med några snygga åkningar, men när det kommer till personregin känns det spretigt och som att skådespelarna får göra lite som de själva vill - vilket gör att skådespeleriet innehåller några djupa dalar och höga höjder. Chow Yun Fat är strålande, medan resten av ensemblen antingen underspelar eller överspelar på tok för mycket.

Men problemet är inte i första hand skådespelarna, utan berättelsen som redan efter några minuter känns rejält sövande och händelsefattig. Det blir aldrig någon laddning mellan Cusack och Gong Li trots att där gror en form av attraktion och det känns många gånger luddigt vad filmen egentligen vill fokusera på rent handlingsmässigt. Shanghai är en snyggt producerad, men tom och långtråkig film som inte hör till någon av Håfströms bättre stunder som filmskapare.

Det är dags att släppa mellanmjölken nu, Mikael.

Bilden:
Rent bildmässigt är inte Shanghai mycket bättre än genomsnittlig DVD-film. Detaljer känns utsmetade, svärtan är grådaskig, färgerna är bleka och ett störande brus förekommer i många av scenerna. Till det positiva kan nämnas att hudtonerna på karaktärerna känns naturliga, men i övrigt är det här en stor besvikelse som inte på långa vägar rättfärdigar en att välja BD-utgåvan framför DVD-diton.

Bilden är kodad i VC1 och har formatet 1.78:1.

Ljudet:
Något bättre än bildkvalitén, men det här DTS-HD Master Audio 5.1-spåret är ett väldigt ojämnt sådant. I vissa stunder krämar man på med full kraft och låter basen jobba på högvarv med finfina surroundeffekter som skapar en skön atmosfär i rummet, bara för att sedan kännas burkigt och i vissa fall även skrapigt när mixen blivit alldeles för högljudd för sitt eget bästa. Dialogerna är genomgående medelmåttiga med karaktärer som framstår som mumlandes på grund av den låga mixen.

Extramaterialet:
Ingenting. Nada. Noll.