Shrink

Filmen:
Kevin Spacey håller sig i toppskiktet bland Hollywoods skådespelare och jag minns de strålande insatserna som bland annat snuskfarbror i American Beauty och psykoffer i K-PAX. Minnesvärda prestationer. När han för några år sedan började satsa på teatern istället fällde jag en liten tår, men som tur är kom han på bättre tankar och är åter igen i filmbranschen. I en creddig independentfilm.

Kevin Spacey spelar den framgångsrike kändispsykologen Henry Carter. Men säg den lycka som varar längst. När frun dör faller Henrys liv i spillror. Sorgearbetet går inget vidare. Han flyr in i haschdimman och anstränger sig verkligen för att göra livet så jävligt som det bara går. Han fortsätter jobba men flummigheterna blir bara värre. Klienterna struntar han fullständigt i fast när den unga Jemma dyker upp märker Henry att de båda har något gemensamt.

Shrink är ännu en independentfilm som drar upp den oglamorösa filmbranschen till ytan. Från Hollywood kommer en gedigen duo. Den pulverdammsugande filmproducenten Patrick (Dallas Roberts) och sexmissbrukaren Jack Holden (Robin Williams) gör sitt bästa för att svärta ner branschen. De respektlösa svinen går fram som ångvältar utan att reflektera över sig själva. Men en aning överdrivet är det och karaktärerna liknar mer karikatyrer. Regissören Jonas Pate fiskar på de djupa vattnen men något mer än en krusning på ytan är inte Shrink. Handlingen är förutsägbar och bjuder inte på något nytt.

Shrink har råkat hamna i den manusstyrda fällan. När handlingen anpassas så övertydligt förtar det mycket av äkthetsskänslan. Det uppenbara var-snäll-mot-andra-budskapet är inte heller speciellt upphetsande. Några av karaktärerna i Shrink är med för utfyllnad och jag förstår inte varför Robin Williams är med. Han drar några one-liners men mer än så är det inte. Skådespelarinsatserna är godkända. Kevin Spacey är briljant som narcissistisk pundare och Jemma (Keke Palmer) spelar övertygande. Tyvärr är inte Shrink den avslöjande och råa film jag hade väntat mig. Den flirtar med Hollywoods mainstreamalster vilket är helt fel väg att gå.

Bilden:
Shrink är ingen höjdare bildmässigt. Skärpan varierar något otroligt och det blir stundtals jobbigt att titta på. Men i några scener har de verkligen lyckats med ruggig dynamik och djupkänsla. Mycket tack vare skickligt utnyttjande av ljuset. Färgerna är något återhållsamma, på gränsen till tråkigt men det ser snyggt ut på något vis. Svärtan är inget vidare. Det är grötigt och brusigt som bara den. Formatet på filmen är 1,78:1 och fyller således upp hela widescreen-skärmen, trevligt.

Ljudet:
Noble Entertainment har slängt med en DTS-HD Master Audio-ljudmix som inte gör mycket väsen av sig. Då filmen är dialogtung ställer det stora krav på centerkanalen och tyvärr låter det inte riktigt hundra. För det mesta är det hur tydligt och klart som helst men ibland låter det som att de pratar genom en tvättsvamp. Surroundeffekterna lyser med sin frånvaro och basen sitter där i hörnet och sover. Shrink på Blu-ray är en riktigt sunkig ljudupplevelse faktiskt.

Extramaterialet:
Inget extramaterial på denna release. Dåligt.