Filmen:
När en av filmens huvudpersoner känner sig något desillusionerad över sitt liv och syfte berättas en historia om en fisk som letar efter havet. "Du befinner dig redan i havet", säger en annan fisk. "Men det här är bara vatten! Jag vill till havet," svarar då den förvirrade fisken. Lite så känner man sig som tittare när man kommer halvvägs in i Pixars nya, existentiella livsresa. "Det här är Pixar-filmen du har väntat på," säger då en fisk till mig. "Men det här kan inte vara allt," utropar jag, väl medveten om att det kanske inte blir magisk än så här.
Missförstå mig rätt; Själen är en storslagen och lyxigt förpackad historia om livet självt som kommer att beröra tittare på något plan och som har gjorts desto mer tillgänglig för massan nu när den har fått digital premiär hos Disney Plus. Pixar-älskarna kommer mest troligt att hitta styrkor här som kan jämföras med Pixars övriga mästerverk för dess varma humor och visuella potpurri till animation. För denna filmslukande själ kändes det hela dock lite väl bekant. Det är en konst som att kunna berätta en tidlös historia med nya infallsvinklar och till en början känns det som att Pixar hittat ett unikt sätt att presentera mänsklighetens andliga rötter, men tappar också den röda tråden när body-swap-elementen väl introduceras. Utbytta-kroppar-humorn i filmen, där Joe och den hopplösa själen 22 byter kroppar i de levandes värld, blir nämligen tjatig i sina missförstånd och det känns plötsligt som att man har skiftat till en helt annan film.
Reglerna kring "före-livet" blir också lite luddiga när mystiker och folk som kan hitta ett specifikt "flow" kan ta sig i en "ficka" i denna självärld. Som tittare inser man nämligen snabbt var filmen är på väg, vilket kan göra att resan dit går lite väl långsamt för de vuxna i vardagsrummet.
Där Insidan Ut behandlar människans emotionella värld och där Coco förstärker bandet med de dödas värld hamnar Själen i ett slags gränsland som försöker bryta ner livets bitterljuva sötma från ett konceptuellt stadie, vilket blir mer vagt än nödvändigt, men samtidigt också filosoferande och utforskande om vad som får oss människor att ticka.
Det är nämligen roligt att utforska dimensionen där själar blir till och här blir man påmind om Pixars vassaste styrkor som historieberättare, där figurer av olika dimensioner befolkar filmen med sin påhittighet och kul "blinka-och-missa"-ögonblick. Joe (Jamie Foxx) är sympatisk som grundskoleläraren som drömmer om att hitta det där musikgiget som ska definiera resten av hans liv och budskapet om att det finns mer att uppskatta i livet än brustna drömmar är väldigt starkt. Likt jazz handlar filmen inte om att följa en utstakad väg, för meningen med livet är bra mycket mer öppet och spännande än så. Mycket av den kvicka Pixar-magin som vi är vana vid finns även här, till skillnad från axelryckningen som var Framåt.
Själen är en ambitiös och reflekterande historia om att ta vara på livets alla stunder och de oväntade gnistor som kan uppstå på vägen, stora som små. Föga förvånande är detta ännu en sevärd Pixar-produktion. Ändå träffar inte filmen på samma emotionella plan som Coco och Insidan Ut gjorde, där filmens terapeutiska effekt tappar lite av sin kraft i sitt lallande mellan själarnas och de levandes värld. Pixar har redan utforskat människans inre på betydligt mer fascinerade vis, vilket gör att "Själen" blir lite mer av ett eko från studions glansdagar än ett passionerat tjut från själen.