Tidigare delar ur denna artikelserie:
Petter Hegevall
Jonas Mäki
Chip 'N Dale Rescue Rangers 2 (NES, 1993)
Min första konsol var NES, men även om Nintendos jungfruresa på konsolmarknaden var min inkörsdrog i spelsammanhang så var många av de tidigare spelen inte mycket att hurra över när det kom till häpnadsväckande ögongodis. The Legend of Zelda, Tetris och Super Mario Bros var nämligen fyrkantigare än svensk blockpolitik, och för en som föddes 1990 så kunde man såklart inte se några stora grafiska kliv från det som hade varit innan (för ja, jag var som sagt inte född). Men så en dag fick jag och mina syskon ta del av Chip 'N Dale Rescue Rangers 2, och det var verkligen som om himlen öppnades upp och gud fader själv stod och log mot våra plufsiga och snordränkta anleten. För helt plötsligt kunde man urskilja vad de fyrkantiga pixlarna kunde föreställa, och att se både Piff och Puff utrycka sina små gnagaransikten var en sann fröjd för en som avgudade den klassiska Räddningspatrullen som liten pjuklarv. Visst, det fanns såklart snyggare spel under den här tiden, men för en som upplevde sina första levnadsår överhuvudtaget så var detta en visuellt underverk.
Aladdin (Mega Drive, 1993)
Under mitten av 90-talet så pendlade min familj mellan att hyra två konsoler från den lokala bensinstationen. Ena veckan var det Super Nintendo med Super Mario World som gällde för hela slanten och den andra veckan nalkades det Sega Mega Drive med antingen Lejonkungen eller Aladdin. Även om jag sedan håller Marios SNES-mästerverk som ett av världens bästa spel (alla kategorier) så var det inget snack om att Sega kunde klämma fram bättre grafik. Framförallt så skulle Aladdin med sina handmålade pixlar få en ung Joakim att dregla framför familjens träbeklädda 26-tummare, och med sina klara färger och silkeslena animationer så slogs man återigen för vad som var möjligt i spelens virtuella värld.
Star Fox (SNES, 1993)
Jag hade upplevt "3D-känslan" sedan tidigare via spel som Mario Kart och F-Zero, men när jag för första gången satte mig i cockpiten tillsammans med Falco, Peppy och Skippy så blev jag fullkomligt blåst av stolen, och då snackar vi inte enbart om Andross sluga hejdukar som försökte hindra min framfart. Star Fox simpla polygoner målade nämligen upp ett intergalaktiskt slagfält som jag inte trodde var möjligt, och att ratta min Arwing mellan inkommande missiler och anfallande rymdskepp var en upplevelse som fick mig att agera mer exalterat än när jag åt sockertäckta Frosties till frukost. Kollar man sedan på Star Fox idag så kan man såklart konstatera att vi har kommit en långt sedan dess, men under mitten på 90-talet fanns det få saker som var häftigare än att ratta runt i Nintendos snorsnygga rymdäventyr.
Star Wars: Rogue Squadron II: Rogue Leader (Gamecube, 2001)
Gamecube skulle visa sig vara en otroligt viktig konsol för mitt spelintresse, och det var även den första maskinen jag sparade ihop pengar till själv för att kunna införskaffa. En av anledningarna bakom samlandet stavades Star Wars, och efter att ha sett bilder och trailers till Rogue Squadron II: Rogue Leader så var jag säker på att de använde material från filmerna då spel inte kunde se så sinnesjukt bra ut. Rymdstriderna såg nämligen ut som om de var hämtade från George Lucas populära scifi-rullar, och det fanns en tid då jag drömde varje natt om att få åka runt i min alldeles egna X-Wing via Nintendos lila spelkub. Tyvärr för min egen del så fick jag aldrig råd att köpa spelet, och jag har än idag faktiskt aldrig spelat det vilket känns lite snopet. Star Wars: Rogue Squadron II: Rogue Leader kommer dock alltid vara den där toksnygga lanseringstiteln som gav mig kraftiga ha-begär i ung ålder.
Metroid Prime (Gamecube, 2002)
Det är verkligen något speciellt med rymdspel när det kommer till att hänföra mig, och förutom ovannämnda Star Fox- och Star Wars-titel så skulle Retro Studios debutspel med självaste Samus Aran i huvudrollen få mig att gnugga ögonen och nypa mig i armen av förundran i början på 2000-talet. Än idag ser nämligen Metroid Prime (originalet) förvånansvärt bra ut, och även om Retro som studio var nybörjare i sammanhanget så var grafiken man bjöd på förmodligen bland det bästa Nintendo någonsin har spottat ur sig.
The Legend of Zelda: Wind Waker (Gamecube, 2002)
Ja, jag vet att det egentligen främst handlar om häpnadsväckande grafik och inte design, men jag kan verkligen inte bortse från hur den visuella hoppsparken som The Legend of Zelda: Wind Waker prickade in när man visade upp Links kommande Gamecube-äventyr för snart 25 år sedan. För satan i gatan vad Wind Waker såg magnifikt ut, och för min egen del blev det extra kraftfullt då jag aldrig hade sett ett cel-shadat spel på det här sättet. Det var verkligen som att spela igenom en tecknad film, och även om jag vet att många fans hade hoppats på ett mer upphottat Ocarina of Time så måste jag säga att Links resa över ett vattenfyllt Hyrule imponerade mer på mig, rent visuellt, än vad Trekraftsjakten på Nintendo 64 någonsin gjorde.
Gears of War (Xbox 360, 2006)
När valet stod mellan att skaffa en Playstation 3 eller ett Xbox 360 runt året 2006-2007 så skulle beslutet mer eller mindre avgöras med hjälp av ett ynka spel. För Gears of War såg, som Mäki nämnde i sin artikel, som en regelrätt grafikdemo som hade byggts enbart för att visa kraften i de nya konsolerna, och när det sedan dessutom visade sig erbjuda tokbra action så var saken biff. För Marcus Fenix debut var så där ljuvligt rått, mustigt köttigt och ett visuellt spektakel från start till mål, och jag hoppas innerligt att Microsoft och The Coalition väljer att gå tillbaka till det som gjorde det första spelet så otroligt bra till att börja med.
Crysis (PC, 2007)
"But can it run Crysis?"
Frågan ställdes varenda gång någon hade skramlat ihop ett nytt datorbygge, och oavsett hur mycket hästkrafter du hostade fram så handlade framgångens utfall enbart på om din burk klarade av köra Cryteks actionrökare på höga inställningar, eller inte. Då jag själv var en fullfjädrad konsolspelare vid det här laget så kunde jag enbart drömma om att en dag få njuta av de soldränkta stränderna inuti en högteknologisk nanosuit, men det hindrade mig såklart inte från att salivera hejvilt så fort det tyska grafikundret visade upp sig.
The Order: 1886 (Playstation 4, 2015)
Spelet lyckades inte på långa vägar leva upp till det hiskeligt höga förväntningarna som hade infunnit sig, men det går verkligen inte att förneka att The Order 1886 såg magnifikt ut. Jag minns hur man under E3 2013 fullkomligt golvade alla (tillsammans med Ubisoft avtäckande av Watch Dogs), och att spelvärlden tog det där sjumilaklivet, där och då, när det kom till grafik var uppenbart för alla som satt bänkade framför datorn och följde presskonferenserna. Ready at Dawn lyckades dock som sagt inte fylla ut sitt polerade yttre med någon minnesvärd spelbarhet, men som som ett visuellt spektakel så bjöd man på en renodlad fullpoängare.
Uncharted 4: A Thief's End (Playstation 4, 2016)
Det är tydligt att Sony har blivit branschledare när det kommer till att erbjuda den bästa grafiken till konsol, och titlen som inledde denna våg av visuellt ögongodis på allvar är enligt mig Uncharted 4: A Thief's End. Nathan Drakes fjärde skattjakt var nämligen Naughty Dogs första riktiga Playstation 4-projekt (nej, The Last of Us: Remastered räknas inte) och med detta piratäventyr satte man på många sätt en ny standard för vad man kan förvänta sig när det kommer till tjusiga texturer, grymma animationsarbete och underbara polygonmodeller. Sonys förstapartsbriljans har efter detta fortsatt via Marvel's Spider-Man, The Last of Us: Part 2 och God of War, men vi får inte glömma hur bröderna Drake verkligen demonstrerade under 2016 hur snygga exklusiva konsoltitlar kan vara.