Skeleton Key

När New Orleans tidigare i år var som värst drabbat av orkankatastrofen och staden ständigt var nyhetsstoff gick Skeleton Key ganska obemärkt upp på svenska biografer. Filmen utspelar sig i just dessa delar av den amerikanska södern där fattigdom och kriminalitet annars tillhör den bistra vardagen. Området är även känt för sitt multikulturella arv som består av inslag från såväl Frankrike, Spanien och kanske mest i synnerhet från Afrika. Och det är just från den afrikanska kulturen som Skeleton Key tar sitt avstamp, närmare bestämt i de urgamla Hoodoo och Voodoo-kulturerna.

Kate Hudson spelar Caroline som får jobb som personlig assistent hos den stroke-drabbade Ben vilken bor med sin fru Violet i en stor plantagevilla i Louisiana. Ben är i sitt sjukdomstillstånd förlamad och har dessutom tappat talförmågan. Huset inrymmer många rum, en outforskad förbjuden vind och absolut inga speglar. Caroline som är mer nyfiken än ett barn på julafton börjar genast snoka runt i rummen och blir naturligtvis extra fundersam över den låsta dörren som leder till vinden. Hennes nyfikenhet leder henne till misstankar om att allt inte är riktigt som det ska i huset samt att Bens tillstånd inte heller enbart beror på en påstådd stroke. Hennes snokande går naturligtvis inte obemärkt förbi den djupt skrockfulla och evigt bevakande Violet. Caroline märker snabbt hur djupt rotad tron på skrock, voodoo och hoodoo är i trakterna där hon rör sig och hon blir snart varse att dessa krafter även påstås existera i huset där hon nu arbetar. Caroline tycker att det är en bra idé att reda ut allt och blir därigenom en del av hela voodoo-grytan när hon ska hitta huvudnyckeln, the skeleton key, för att komma in på vindsvåningen där mysterierna ruvar.

Jag kommer ihåg att jag, när jag såg trailern till filmen, blev intresserad av Skeleton Key främst för rollbesättningen. John Hurt är en av mina absoluta favoriter bland de distingerade engelska skådespelarna, och på ett sätt är det synd att han här har fått en så begränsad roll. Men det kräver givetvis mycket av en skådespelare för att kunna spela ut en roll genom att nästan enbart röra på ögonen. John gör jobbet mycket bra! Gena Rowlands går på rutin i sin tolkning av den skrockfulla och psykotiska överklassfrun. Kate Hudson är även hon en duktig skådespelerska. Men det är inte på skådespeleriet Skeleton Key faller.

Filmen börjar i väldigt lågt tempo som sakteliga arbetas upp till ett klassiskt stressclimax. Men i lågtempopartierna lyckas filmen aldrig riktigt fånga mig, trots snyggt kameraarbete, gåtfulla och nästan gotiska södermiljöer och suggestiva grammofoninspelningar. Dels beror det säkerligen på att regissören aldrig lyckas få mig att varken identifiera mig eller intressera mig för skräcken och respekten till skrockfullheten, vilken är en av hörnstenarna i filmen. Dels också på grund av att storyn inte alls överraskar, utan kör på med alla klassiska grepp och därigenom blir ganska förutsägbar. Man lockar på omslaget med att det är samma manusförfattare som till The Ring, men låt inte detta lura er. Denna film har lika mycket gemensamt med The Ring som voodoo har med Carl Bildt.

Iain Softley gjorde senast den klart mer intressanta K-Pax, hyr den istället! Eller Polanski’s Rosemarys Baby om du vill ha bra ockult skräck.