Sky Captain and the World of Tomorrow

Året är 1939 och platsen New York. En kvinnlig journalist trånar efter ett rejält scoop och när gigantiska maskiner anfaller världens alla stora städer får hon sin önskan uppfylld. Tillsammans med flygaresset, tillika hennes ex-pojkvän, Sky Captain ger hon sig ut för att spåra ondskan och rädda jorden. Sky Captain and the World of Tomorrow är hur man än vrider och vänder på det visuellt häpnadsväckande. Allt utom karaktärerna är animerat med hjälp av bluescreen vilket har möjliggjort spektakulära miljöer som både andas retro och futurism, vanligtvis hemmahörande i äldre sci-fi-litteratur och serietidningar.

De sepiatonade matta färgerna bidrar till att skapa en illusion av att det egentligen är ett gammalt autentiskt fotografi från 30-talet som man har framför sig. Handlingen som är ett hopkok av Indiana Jones, film noir och matinéfilm är dessvärre inte lika lyckosam. Sky Captain and the World of Tomorrow är ett extraordinärt exempel på resursslöseri och har massvis med potential som aldrig tas tillvara. Storyn är lika lövtunn som replikerna är tafatta och actionscenerna förutsägbara. I själva verket är den farligt nära att urarta till en övergödd kalkonfilm i lyxförpackning.

Att regissören Kerry Conran lägger världens och filmens öde i händerna på skådespelarna Gwyneth Paltrow och Jude Law känns betryggande med tanke på duons välfyllda meritlista. Dock är de bägge inte i närheten att leverera vad man hade kunnat förvänta sig, förklaringen ligger naturligtvis i det bristfälliga manuset och klichéartade dialogerna som stundtals paralyserar skådespeleriet. Det mest spektakulära i filmen är mot förmodan inte teknikfrosseriet vid inspelningen utan att rollen som Dr. Totenkopf innehas av Laurence Olivier, en engelsk klasskådespelare som bland annat medverkat i Kubricks mastodontrulle Spartacus.

Så långt är alltid i sin ordning. Vad som däremot är av det lite märkliga slaget är att Laurence Olivier avled i slutet av 80-talet. I see dead people-repliken från Sjätte Sinnet snurrar med andra ord på högvarv när filmteamet med datorns hjälp lyckats återskapa den intet ont anande Laurence Olivier. Jag finner det inte helt omöjligt att det är en trend vi kommer få se mer av framöver. Vad sägs om ett inhopp av Marilyn Monroe i nya Star Wars-filmen? Eller en bejublad åter-komst av River Phoenix i Peter Jacksons King Kong? Tack, men nej tack.