Smile 2 (Apple TV+)

Den behövde verkligen, verkligen ingen uppföljare - Parker Finns märkvärdiga lågbudgetskräckis från 2022 som kostade blygsamma 170 miljoner kronor att producera samt marknadsföra, och spelade in 2,2 miljarder kronor på bio. Smile stod på egna ben, den slutade på ett tillfredsställande vis och kändes för mig inte som en start på en följetong utan snarare som en one off-grej som fungerande förbluffande väl. Det tyckte dock inte Paramount som var snabba som skabb med att beställa en mer påkostad uppföljare. Smile 2 finns nu att streama via Apple TV+ (för den med VPN) och jag har sett den.

Medan den första filmen kretsade kring psykologen Rose och på det vis som hon kom öga-mot-öga med en alldeles särskilt mordisk demon (som fick sina offer att le sådär elakt innan de tog sitt eget liv) handlar tvåan om popstjärnan Skye och hennes kändiskamp mot berömmelse, galna fans, orealistiska turnéscheman, en managermorsa girigare än Joakim Von Anka och allt där i mellan. Sky har genomlevt en bilolycka, har opererats och på köpet blivit beroende av smärtstillande medicin. I jakten på mer piller besöker hon sin langare som olyckligtvis fått den leende dödsdemonen på halsen och innan stackars Skye vet ordet av har eländet hoppat över till henne.

Det som följer är båda en trubbigt uddlös känga till kändisskapets baksidor (utan finess eller knorr) som det är en förutsägbart historia om utanförskap via mental ohälsa. Skye ser den leende demonen överallt medan hennes omgivning naturligtvis inte ser den och hennes möten med fansen, skivbolagsdirektörer och andra kändisar blir gradvis med irrationella och urflippade.

Det finns en avskalad känsla av effektiv minimalism i den här filmen som utgjorde den visuella grundkärnan i föregångaren, som jag fortfarande tycker fungerar riktigt bra. Det är kallt. Kalla färger. Det är grått, eller vitt. Eller svart. Bildspråket är tjusigt och det finns en del "jumpscares" här som är lyckade. Jag tycker även att Aladdin-skådespelerskan Naomi Scott gör ett trovärdigt och stilfullt porträtt av Lady Gaga-kopian Skye Riley, även om hon aldrig spelar rädd och skärrad fullt lika bra som Kevin Bacons begåvade dotter Sosie Bacon i den första filmen.

Smile 2 är aldrig dålig men den är heller aldrig särskilt bra. För det mesta känns det som om den upprepar sig, bara, och som att det inte finns några fler vettiga idéer utöver de som redan användes i den första filmen. Jag blir till skillnad från i Smile (2022) aldrig vare sig skrämd eller uppjagad av skrämseleffekterna utan ser dem komma rätt långt i förväg, vilket gör att jag delar ut betyget fem, och den femman är i svagaste laget.