Smile (Sky Showtime)

Skulle jag kalla Smile för smart, nyskapande eller oförutsägbar? Nej. Det skulle jag inte. Det är dock en stilfullt sammansatt skräckbagatell som på flera sätt än ett skräms på en simpel premiss baserad på hur långt, djupt och hårt psykisk ohälsa, undantryckta trauman samt posttraumatiskt stressyndrom kan pressa oss människor att tro, vilja och genomföra.

Storyn kretsar kring psykologen Rose som bevittnar ett brutalt självmord i ett möte med en patient vilket får henne att tro att det vilar en förbannelse över henne och att ett slags leende väsen jagar henne i ett försök att få Rose att ta sitt eget liv. Är demonen på riktigt? Är Rose galen? Har hennes mors självmord 25 år tidigare satt så pass djupa spår i hennes undermedvetna att hon efter den inledande incidenten spelar upp dessa hemskheter i sitt eget psyke som en reaktion på undangömd paranoia och känslomässig stress? Smile målar upp en bild av galenskap på ett så pass inlevelserikt och nervigt vis att jag höll mig lika koncentrerad under den första minuten som jag gjorde under slutsekvensen och för egen del hör det verkligen inte till vanligheterna.

Minus Hereditary och The Witch har hela den här genren under de senaste tio åren urholkats på ett sätt som nästan går att jämföra med dagens serietidningsfilmer, om du frågar mig. Det mesta känns gjort, det mesta känns blaskigt utspätt och ingenting skrämmer längre. Smile är ingen skräckrevolution och det är ingen briljant film på något vis men den är tillräckligt läbbig och tillräckligt välspelad för att stå långt över de allra flesta produktionerna inom samma filmtyp som släppts på slutet.

Framförallt det det Kevin Bacons dotter Sosie i huvudrollen som Rose som gör ett riktigt hästjobb här. Hon är konstant trovärdig i rollen som den bräcklige, sårbara men ändå väderbitet starke psykologen som dras med sviterna efter mammans självmord och därmed beslutat sig för att jobba med att hjälpa folk med psykisk sjukdom. Bacons förmåga att spela livrädd och verkligen pressa igenom känslorna genom TV:n är i mångt och mycket unik i dagens skräckfilmsklimat och när hon gråter och skakar av terror i den här filmen, då tror jag på det. Jag tror på henne. The Boys-stjärnen Jessie T. Usher (A-Train) är betydligt sämre precis som före detta komikern Kal Penn, men det gör inte så mycket då Smile är Sosie Bacons film, från första början till sista bildrutan.

Smile är en uppfriskande skräckbagatell och Parker Finn ett litet stjärnskott då han både skrivit och regisserat, här. Om du vill bli lät uppskrämd av en lyckad rysare rekommenderar jag den leende demonen, som finns tillgänglig på Sky Showtime i detta nuet.