Korridorsnack mellan filmens regissör Joe Carnahan och filmbolagscheferna:
Joe: Detta kommer bli störtcoolt! Det enda jag behöver göra är att trycka in den där Tarantino-funktionen på kameran så får jag kvicka replikskiften, underhållningsvåld och snygga men livsfarliga brudar!
Filmbolagsgubbarna: Men Joe, det finns ingen sådan färdig Tarantino-knapp. Sådant måste regissören åstadkomma med hjälp av starkt manus, talangfull regi och kärlek till filmskapandet.
Joe: Va...? Nämen. Hur ska jag då kunna spela in den här filmen...?
Filmbolagsgubbarna: Det borde du ha tänkt på innan! Nu är det för sent att kalla in ersättare. Du får göra ditt bästa ändå.
Resultatet ett halvår senare:
Aces (Jeremy Piven) är en smågangster, tänk Harry Lockhart i Kiss Kiss Bang Bang, som i sin iver att rädda sitt eget skinn hamnar i onåd med maffian och får ett pris på sitt huvud; 1 miljon dollar. Och för så mycket stålar blir det skytteltrafik i lönnmördarvärlden för att hinna först och likvidera Aces.
Förvisso hade även Entourage sina utflippade stunder men jag undrar om Jeremy Piven visste vad som väntade honom när han lämnade TV-serieformatets lugna vrå och istället kastade sig på det här skenande våldslokomotivet. Han ser hur som helst rätt bekväm ut och tillhör tillsammans med prickfritt koreograferade eldstrider filmens behållning.
Som det fiktiva replikskiftet jag inledde recensionen med indikerar så blir det aldrig speciellt mycket av Smokin' Aces. Den är helt enkelt gjord med alldeles för klumpiga och inkompetenta filmiska verktyg. Som ett havererat samarbetsprojekt mellan Tarantino och Guy Ritchie som aldrig överlevde planeringsstadiet.
Det kunde ha blivit hur bra som helst i rätt händer och stundtals är det en cool blodsorgie, men mer än så finns det inte utrymme för. Det skulle i så fall vara mellan att de lesbiska yrkesmördarna och den latinoeldiga tortyrexperten anfaller. Fast då är det ju å andra sidan dags för en nynazistisk motorsågsattack. Kort sagt så saknas det substans, och då menar jag inte hjärnsubstans.